Svensk television - en mediehistoria

utpräglad vänsterkritik kunde man exempelvis finna i en längre analys
i tidskriften Filmhäftet, där dock ganska lite utrymme ägnades åt själva
serien och man snarare pekade på det episodiska berättandet och koncentrationen
av individuella bekymmer som tenderade att överskugga
de verkliga orsakerna till landsbygdens avveckling. 29 Å andra sidan
pekade andra kritiker på de faktorer som sannolikt bidrog till seriens
omedelbara genomslag. Här handlade det inte bara om att berömma
Bratt för att skriva verklighetsnära och levandegöra verkliga problem
eller att upphöja skådespeleriet som utmärkt, utan man började även
lyfta fram faktorer som igenkänning och kanske mer väsentligt att det
handlade om en del av Sverige som var på väg att försvinna. 30
I mycket kom kritiken så småningom att kretsa kring dessa faktorer,
inte minst sökandet efter rötterna i det svenska samhället. Macke Nilsson
frågade sig varför denna tradiga rapsodi ändå hittat en miljonpublik.
En nyckelreplik som härvidlag framhölls var att när en av byborna
[Ingrid Löfgren, författarens anmärkning] sade att ”det här är ingen
idyll” så kände vi igen oss; vi som brutit upp och lämnat byar och mindre
tätorter. Och vi kände inte bara igen landskapet som vi älskar och
återvänder till och som vi bär inom oss, utan även utarmningen, konflikterna,
orättvisorna och klassamhället. I första omgången blev det
mest ett indignationsnummer mot förändringarna inom lantbruket i
form av den förändring till stordrift, pådriven av lantbruksnämnderna,
som utpekades som företrädare för en kallhamrad byråkrati. Nu hade
serien istället utvecklats i riktning mot tankeväckande vardagsteater,
samtidigt som det politiska tonades ned. De som hade hoppats att serien
skulle backa upp den verklighetsförfalskning som kallades gröna
vågen blev besvikna – liksom de som hoppats på ett predikande vänsterbudskap
med analys av politiska missförhållanden. 31
Nilsson hade onekligen en poäng med detta. Omgången 1976 kom
att i stor utsträckning föra ner handlingen på en mer allmängiltigt dramatisk
nivå, även om de politiska inslagen inte var helt frånvarande.
Relationsdramatiken kom att uppta större utrymme som till exempel
Willys tillfälliga otrohet som resulterade i att Lena lämnade honom
med barnen för ett tag innan han lyckades beveka henne att komma
tillbaka. Än mer framträdande blev sedan relationsproblematiken i
omgångarna efter 1990.
Britt Marie Svedberg tog emellertid upp den kanske mer väsentliga
aspekten, nämligen att det i slutändan handlade om ett förlorat paradis.
Styrkan hos serien, menade hon, var att den fungerade som ett
stort, osorterat utsnitt ur verkligheten som slutade lite abrupt men
154