Svensk television - en mediehistoria

Huvudfrågan i min artikel lyder helt enkelt: Vilken politik- och
demokratiförståelse främjar Barnjournalen (BJ) respektive Lilla Aktuellt
(Lilla)? Hur framställs politiskt inflytande, makt och beslutsfattande?
I vad mån bibringas tv-tittaren uppfattningen att medborgare (inklusive
barn) kan göra sin röst hörd och påverka utvecklingen? Valet av
just denna frågeställning hänger givetvis samman med att sådana insikter
brukas anses som viktiga för ett demokratiskt medborgerligt
deltagande.
Att ”ta barn på allvar”
En känsla av att barn överhuvudtaget räknas och är likvärdiga med
vuxna är en första förutsättning för att barn ska tilltalas av specifika
barnnyheter. Denna känsla förmedlas exempelvis av den respekt man
visar barn. Mantrat att ”ta barn på allvar” brukar dock ofta vara liktydigt
med att i barnskildringar presentera vidriga familjerelationer på
ett för barn svårbegripligt sätt, men torde från barns horisont snarare
innebära att man behandlar dem på samma seriösa sätt som vuxna.
Till detta hör inte minst nyhetsinnehållets inramning (programtidens
längd, studion, nyhetsankare, korrespondenter, kommentatorer, tilltal,
tonfall, etcetera), då barnen jämför sina nyhetsprogram med den
vuxna normen. 12
Bägge programmen var/är sända från en studio som liknar de vuxna
nyhetsprogrammens, vilket ger en antydan om programmets status.
I Lillas fall har man inte bara intagit Aktuellt-studion – vilket är ett
plus – utan även från moderprogrammet tagit över 2000-talsgreppet
att inledningsvis låta nyhetsankaret komma gående mot kameran och
sedan stå i stället för att sitta ned. Huruvida detta är tänkt att påminna
om en värd som kommer gästen till mötes, eller antyda mera fart
och uppvisa journalister ständigt på tårna, torde vara osagt, men dagens
nyhetspresentatörer upplevs som mer jäktade än föregångarens.
Lillas programledare står rent av (ibland, när de har studiogäster, lutade
över en upphöjd disk) genom hela sändningen, som visserligen
bara varar i högst 15 minuter. Dessutom är dessa nyhetsuppläsare betydligt
yngre än både Aktuellts frontfigurer och BJ:s Bengt Fahlström
(som satt ner).
Barnjournalens programtid var å andra sidan tio minuter längre,
det vill säga bara fem minuter kortare än vuxenmotsvarigheterna, vilket
vittnar om såväl innehållets som mottagarnas betydelse och givetvis
möjliggjorde längre och mer fördjupande inslag. Reportagens
193