Svensk television - en mediehistoria

set som mest hade 2.448.000 resp. 3.672.000 tittare.) Men det var ändå
ett lyft från de 216.000 tittare som En far hade fått året innan. 68 Dagen
efter att den första delen av Vildanden sänts dyker recensionerna upp i
dags- och kvällspressen. Själva uppstyckningen av pjäsen anses av en del
som störande och greppet uppfattas som att Widerberg försöker anpassa
sig efter rådande konventioner inom tv-serieformatet. 69
Då det gäller skådespeleri och casting visas det åter stort intresse
för Widerbergs val av ”Albert och Herbert” i rollerna som far och son
Ekdal. Olof Zachrissons anmälan i Sydsvenska Dagbladet tillhör de få
starkt kritiska rösterna bland alla recensionerna. Han menar att ”[m]an
stirrar sig blind på skådespelarnas insatser i andra sammanhang” vilket
tar uppmärksamheten från pjäsen i sig: ”Där uppe på fattigvinden
uppstod som i en burlesk repris parhästarna Albert och Herbert med
buskisgarnityret vässat som aldrig förr: de yviga gesterna, de gälla tonfallen,
övertydligheten; allt var där. Men skulle definitivt inte vara
det.” 70 För denna recensent blir effekten att Cederhöks och von Brömssens
närvaro i Vildanden bekräftar deras persona. ”Enligt John Ellis”,
skriver Vesterlund, ”kan relationen mellan skådespelaren i den enskilda
filmen och samme skådespelares övergripande persona fungera på
tre olika sätt: 1) I linje med en persona. 2) Mot en persona. 3) Förstärka
del (ar) av personan.” 71
Med Ellis något generella definition som utgångspunkt för en diskussion
kan man möjligen se effekten av Widerbergs val av Cederhök
och von Brömssen som något som inbegriper alla tre möjligheterna, allt
efter hur betraktaren tolkar och upplever situationen (som i och för sig
också är beroende av betraktarens förförståelse). Widerbergs tanke hade
en gång varit att skapa en ny typ av verklighetstillvänd stil. Nu upplevdes
metodens effekter som överdrivet skådespeleri, det vill säga raka
motsatsen till vad ”Den widerbergska metoden” syftade till. Det fanns
även andra recensenter som antydde att det blev lite för mycket humor i
Widerbergs Vildanden, till exempel Sverker Andréason som menade att
humorn tog bort något av den nödvändiga ”svävningen i den patetiska
figuren” 72 som Hjalmar har hos Ibsen, även om han upplevde helheten i
skådespeleriet som starkt övertygande. ”Någon gång riskerar det att bli
övertydligt, som om von Brömssen – med regissörens bistånd – spelade
den avslöjande analysen mer än själva gestalten.” 73 Kinnaman anses vara
”[d]et verkliga underverket – och samtidigt ett mått på Widerbergs förmåga
som personinstruktör och talangförlösare” 74
Expressens Marika Ehrenkrona menar att Widerberg lyckats väl med
att utnyttja tv-formatets möjlighet till intimt spel, även om några repli-
240