Svensk television - en mediehistoria
Svensk television - en mediehistoria
Svensk television - en mediehistoria
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
de skrevs av d<strong>en</strong> etablerade deckarförfattar<strong>en</strong> Folke Mellvig. Av <strong>en</strong> inledande<br />
kortfilm som visade hur överlåtels<strong>en</strong> gått till, framgick att d<strong>en</strong><br />
åtalade Erik Jonsson verklig<strong>en</strong> var skyldig, m<strong>en</strong> på grund av de motsägelsefulla<br />
vittnesuppgifterna i förhör<strong>en</strong> frikändes han ändå i brist på<br />
bevis. Förutom att i bild skildra hur <strong>en</strong> rättegång gick till, belystes alltså<br />
också problem förknippade med vittnesmål. I Folke Mellvigs s<strong>en</strong>are<br />
skapelser var ambition<strong>en</strong> emellertid snarare att r<strong>en</strong>t allmänt visa hur<br />
”osäker” rättsskipning<strong>en</strong> kunde vara i domstolar, och i tv-rättegångarna<br />
från 1958 och framåt fanns inget ”facit i hand” utan upplösning<strong>en</strong><br />
av målet låg helt i domstol<strong>en</strong>s händer.<br />
Bo Westmans rättegångsspel fick ett förhållandevis positivt pressmottagande.”Det<br />
blev spännande ändå, trots det banala brottet” 14 , skrev<br />
till exempel <strong>Sv<strong>en</strong>sk</strong>a Dagbladet, samtidigt som programmets längd på<br />
nästan tre timmar väckte <strong>en</strong> del klagomål. Express<strong>en</strong> ansåg att ”inte är<br />
det fint sätt mot tittarna att låta ett kvällsprogram utan vidare breda<br />
ut sig till r<strong>en</strong>a nattövning<strong>en</strong>!” 15 Produc<strong>en</strong>t<strong>en</strong> Ivar Ivre fick försvara sig,<br />
och förklarade varför det var så svårt att på förhand avgöra hur lång tid<br />
det skulle ta. ”Ska det göras aut<strong>en</strong>tiskt så måste det få ta sin tid, <strong>en</strong> sådan<br />
här föreställning går inte att regissera”, påpekade han. ”Parterna,<br />
som ju spelar sig själva, måste få ta d<strong>en</strong> tid de anser nödvändigt. Detta<br />
innebär ju att det inte går att ge såna här mammutprogram alltför ofta.<br />
[…] Vi får väl dra erfar<strong>en</strong>heterna ur programmet i går.” 16<br />
Man tycks därefter ha gjort <strong>en</strong> omprövning av form<strong>en</strong>, och när tv-rättegångarna<br />
återupptogs 1958 hade man funnit <strong>en</strong> struktur som man<br />
länge höll fast vid, med rättegång<strong>en</strong> uppdelad på tre på varandra följande<br />
dagar. Nu tog också Folke Mellvig över som huvudförfattare, medan Bo<br />
Westman återvände till radion. Att Folke Mellvig anlitades som rättegångsförfattare<br />
kan ha varit <strong>en</strong> strategi att göra programm<strong>en</strong> än mer publikt<br />
slagkraftiga. Det sv<strong>en</strong>ska 1950-talets populärlitteratur kännetecknas<br />
av <strong>en</strong> framgångsrik våg av detektivromaner. Mellvigs bakgrund som<br />
deckarförfattare var naturligtvis intressant, inte minst eftersom han redan<br />
i radio etablerat sig med flera framgångsrika deckarföljetonger. Han<br />
hade dessutom haft ett framgångsrikt samarbete med regissör<strong>en</strong> Arne<br />
Mattsson, som baserade flera spelfilmer på Mellvigs karaktär kapt<strong>en</strong><br />
John Hillman. Samtidigt kan man notera att tv just när det gällde detektivhistorier<br />
inte föll in i strategin att hämta framgångsrika koncept från<br />
radiomediet, utan i stället baserades de första deckarserierna i tv på raka<br />
översättningar av <strong>en</strong>gelsk tv-dramatik. Möjlig<strong>en</strong> ansåg man sig ”stå<br />
över” det gängse deckarformatet och kanske var inriktning<strong>en</strong> på tv-rättegångar<br />
ett sätt att profilera sig seriöst i <strong>en</strong> besläktad g<strong>en</strong>re, samtidigt<br />
68
Change language