Svensk television - en mediehistoria

Det finns således anledning att stanna vid filmkrönikan som opinionsbildare
– inte främst för att de tolkningsstrategier eller åsikter
som drivs och uttalas där skulle vara särskilt unika eller briljanta,
utan snarast med avseende på dess publika roll. Det finns dock även
ett annat vägande skäl för filmhistorikern att stanna vid programmet;
här erbjuds ett audiovisuellt filmhistoriskt källmaterial som
till skillnad från programmets filmkritikiska förhållningssätt kan ses
som högst unikt. Ovan har visade (och bevarade) intervjuer med ett
antal filmhistoriska storheter – Pakula, Pekinpah, Schein – lyfts fram
som exempel på föränderliga diskurser hos filmkritiken. Man kan å
andra sidan lika gärna betona hur materialet också tillför något till
bilden av – och kunskapen om – dessa intervjuobjekt. Vi får genom
att höra – och se – filmhistoriens stora ett kringmaterial som ger något
utöver mer traditionella tryckta källor. Dessutom får de ”små”
namn ur filmhistorien som lyfts fram – Jonas Cornell, Jan Halldoff,
Inge Ivarsson – ett ansikte.
Vissa inslag leder oss också till aspekter av gångna debattkulturer
som är förborgade i skriftligt källmaterial. Jag tänker exempelvis
på hur man i den ovan nämnda diskussionen mellan Jonas Sima och
Gunnar Dahmén inte bara får sig välkända argument för och emot
filmcensur till livs. Vi ser och hör dessutom två generationer i det sena
sextiotalets brytningstid konfronteras genom spontana ordval, tonfall,
gester och klädsel.
Bland de mest frapperande exemplen på dessa kvaliteter i materialet
utmärker sig ett bevarat inslag från 1969 där Filmkrönikan besöker
den livaktiga föreningen FilmCentrum och dokumenterar ett styrelsemöte
samt ett stormöte. 31 Inslaget innehåller några få kommenterande
neutrala inlägg av Nils Petter Sundgren i voice over – i övrigt
får scenerna från FilmCentrum tala för sig själva. FilmCentrum var en
både viktig och tidstypisk del av det svenska filmlivet vid denna tid.
Föreningen bildades 1968 som en alternativ plattform för filmarbetare.
Främst var det en kommersiell filmbransch man ville alternera
mot, men även förhållandet gentemot SFI, som inledningsvis stödde
FilmCentrum ekonomiskt, och SVT, som var en potentiell visningsplattform
för de kortare dokumentärer man främst producerade, blev
snabbt spänt. 32 I det sjutton minuter långa reportaget ser vi en debatt
där distributionsformer och samarbeten diskuteras. Bland deltagarna
märks personer som filmaren och kritikern Carl Henrik Svenstedt,
massmedieforskaren Björn Häggqvist, filmaren Sven Frostenson och
avant-gardefilmaren Carl Gyllenberg.
128