Svensk television - en mediehistoria

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Olof Palmes begravning den 15/3 1986.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
detaljer påminns tittaren om kamerans existens, som när illusionen
om den icke-närvarande kameran under minnesstunden i Stadshuset
plötsligt punkteras av att en kamera i rörelse blir fullt synlig i det i övrigt
så stillsamma rummets mittgång (den som tar närbilder på kistan),
eller när stressade kameramän och fotografer ses springa utmed
kortegevägen för att få bra bilder av katafalken och ett barn en kort sekund
tittar rakt in i kameran och ler. Men detta är inget som utmanar
verklighetskänslan, snarare tvärtom: genom att själva tv-mediet och
transmissionsprocessen inkluderas, ofrivilligt eller ej, skapas ett extra
lager i verklighetsupplevelsen som ”säger” till tittaren att vi är verkligen
här, detta är precis vad som händer, vi har inte ändrat på någonting.
När någon vinkar eller tittar in i kameran ”bevisas” att detta är
direktsändning, och att det är ren natur som förmedlas. Samtidigt som
den synliga kamerans verklighetsanspråk i en grundläggande mening
är paradoxala, eftersom vi varje gång en kamera syns i bild kan vara
bergsäkra på att det inte är just den kamera vi ser om överför verklighet
– det vill säga, varje gång kameran på ett manifest sätt visar sig så
ljuger den 40 .
Men televiseringen innebär också att ett performativt element i allra
högsta grad adderas och faktiskt blir en del av den offentliga händelsen,
något som också bidrar till dess ideologiska och ceremoniella
tyngd. Det är ju knappast en objektiv, neutral journalistisk hållning
som den kvinnliga nyhetskommentatorn intar i förhållande till det
som händer. I behärskade ordalag beskriver hon sorg och förtvivlan,
guidar bland känsloyttringar och olika historiska platser utmed korte-
102