Svensk television - en mediehistoria

att tänka kring vad pressen bör göra och en rörelse som vill rikta sig
till mottagarna som potentiella deltagare i det offentliga livet, snarare
än som läsare/tittare/offer, och hjälpa allmänheten agera i samband
med problem – inte bara höra talas om dem. 40 Mottagarna ska inte
bara veta vad som händer, utan även ta ansvar för detta. Det är ett försök
till demokratistärkande journalistik, en journalistisk som vill bidra
till sökandet efter lösningar på offentliga problem. Barnjournalen
förklarade bakgrunder och samband, utgick från tittarnas skolerfarenheter
och samhällsorientering, släppte inte minst fram ungas röster,
dels genom knattereportrar, dels genom BJ-panelen och brev till redaktionen,
som sedan utmynnade i reportage. Redan i det andra programmet
från 1972 intervjuades tonåringar som var aktiva i en politisk
ungdomsförening och deltog i ”föreläsningar, kurser och konferenser
och […lärde] sig rätt talteknik.”
Public journalism tar inte enbart upp medborgarnas egna idéer till
lösningar, utan uppmuntrar dem aktivt till varaktigt engagemang på
olika nivåer, tillsammans med någon part (exempelvis frivilligorganisation).
Man publicerar listor på ”ställen där man kan börja”, med
angivande av telefonnummer till olika lokala frivilligorganisationer (i
Barnjournalens fall av typen BRIS, Rädda barnen, Greenpeace, Amnesty
International, men även till myndigheter som Barnombudsmannen
och hänvisningar till Sveriges Elevers Centralorganisation/SECO)
och kommer precis som BJ med upprepade uppmaningar till läsarna
att bidra med förslag till förändringar. Målet är att sammanbinda läsarna
med det offentliga livet, det civila samhället och dess medborgarinitiativ
och frivilligorganisationer. 41
Public journalism baseras även på insikten att en informerad mottagare
inte bara behöver fakta för att ta ställning, utan samtal för att
förstå, och Barnjournalens djupt engagerade programledare Bengt Fahlström
inleder just detta samtal med tv-tittaren rakt genom rutan, då
han till exempel säger ”Så utrikes: Världen i veckan. Jag tippar att det
inte är någon överraskning för dig alls att vi idag tar upp Iran och oroligheterna
där nere. Du har säkert hört i radio och sett i tv eller läst i
tidningarna om allt som händer där nere.” Public journalism har anklagats
för att inte vara objektiv utan ta ställning för en part (i Barnjournalens
fall onekligen i alla lägen för barnen), vara förespråkare eller
företrädare för något och riskera att alltför mycket lyssna på sin publik,
när programledaren ber om förslag beträffande vilka ämnen som
ska tas upp (jämför Barnjournalens BJ-panel och tittarbrev) och hur
man kan lösa olika problem. 42 Kritikerna menar att detta att ta upp en
211