Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Andersdotter. Han var den siste ättlingen i Svartviken till Simon finne. Efter Johan Hansson
låg gården öde under några decennier, tills den köptes 1847 av smeden Anders Bäck vid
Engelfors bruk, som var far till Klara Sofia Bäck och hennes tio äldre syskon.
Svartviken ligger i Stora Skedvi socken i Dalarna. Väderbacken ligger på gränsen mellan
Stora Skedvi och Husby socknar, också i Dalarna. Båda ligger i dag i det som benämns
”Storskogen”. På början av 1800-talet använde kyrkoherden i Stora Skedvi benämningen
”Skogs Bygden”, eftersom där då och sedan två hundra år tillbaka fanns torp och gårdar.
Människorna i skogen hade lång väg, och ungefär lika långt, till kyrkbyarna i Husby,
Stora Skedvi och Vika socknar. Ibland tog de sig till den ena, ibland till den andra kyrkbyn.
Prästerna skrev efter bästa förmåga upp vem som föddes, gifte sig och dog, eller flyttade ut
och in och mellan torpen och gårdarna i skogsbygden. De förde husförhörslängder, dopböcker
och dödböcker, och böcker med ”brudefolk”. Förmågan räckte inte alltid till, och emellanåt
var förmågan olika hos de tre prästerna. De hade sinsemellan olika, och ofta nog oklara, uppfattningar
om vem som hette vad, bodde var, var gift med vem, och hade hur många barn. De
förde in i sina listor och strök i sina listor, men några samkörning av dataregister gjorde de inte.
Svårigheterna var inte unika för prästerna, som hade att hålla reda på folket i skogsbygden
i Husby, Stora Skedvi och Vika. Också i den noggrant förda kyrkobokföringen i
Svärdsjö finns det skriv- och tankefel och luckor, som ibland är lätta att se och som ibland
möjliggör lärda konstruktioner eller gissningar, då familjerna och släktleden skall återskapas
såsom Nils Almegård flitigt har eftersträvat för folket i Svartnäs (1993).
Därtill skulle människorna i skogsbygden föras upp i mantalslängder och olika slags
skattelängder. De världsliga byråkraterna var inte minde ambitiösa och inte heller mera okunniga
än de kyrkliga. De gjorde så gott de kunde och skrev upp alla skattskyldiga, vilket var
långt ifrån alla människor. När de inte visste vad de skulle skriva, så skrev de av gamla längder.
Resultatet såg tillfredsställande ut på pappret, och deras överordnade blev nöjda, men i skattlängderna
står personer, som enligt sockenprästernas dödböcker hade dött för decennier sedan.
Samarbetet var dåligt.
Torpen och gårdarna i skogen nyanlades på 1600-talet i vad kronan ansåg vara kronoallmänningar.
De låg dock ibland nära fäbodar och skogar, som de tidigare etablerade bönderna
i slättbygderna uppfattade som sina, och de låg ofta betänkligt nära bruken. Följaktligen
går det att läsa om skogsbygdens människor i tingsrätternas protokoll över domar och processer.
Ägande, rättigheter, skyldigheter och skatteplikter skulle regleras av den världsliga makten,
och tvister människorna emellan skulle lösas av tingsdomarna. Allt blev notiser över namn,
platser och händelser. Ibland blev det kartor, till och med kartor av lantmätare som hade varit
ute i terrängen med vinkelmått och mätkedjor.
Av allt detta har det blivit såväl förvirrade som förbluffande detaljerade kunskaper om
liv och kiv på 1600- och 1700-talen. Livsöden och samhällsprocesser kan fogas samman, och
finnar, försvenskade finnar och svenskar träder fram som lika eller olika slags människor. Av
dokumenten, längderna och kartorna blir det en gripbar människornas och landskapets
10