Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

8. SKOGSFINNAR OCH SVENSKAR
Det återstår att summera, om det går att finna någon överblick och några mönster i livet och
kivet av människor i skogen i de norra delarna av Stora Skedvi och Husby. Är ”etnicitet” ett
begrepp som kan skapa ordning? Så som begreppet har introducerats i kapitel 2.1 pekar det på
människornas egen gruppering av sig själva och andra i lättöverblickbara kategorier. Frågan
är, om denna kategoriseringen är användbar bortom de handlande människornas egen horisont,
och om den kan användas för att förstå hur ett landskap skapas, ser ut och förändras.
8.1. Integrationen i det svenska samhället
På Väderbacken röjde, kanske 1608, vad den svenska byråkratin uppfattade som fyra finska familjer
torp. Den närmaste trakten synes ha varit en för den skogsfinska livsstilen lämpad terräng med
gammelskog, slogmyrar och sjöar. Väderbacken låg nära Hinshyttans bruk och, om saken än är
något oklar, andra skogstorp och fäbodar. Gruppen av skogsfinnar uppsökte inte en avlägsen och
isolerad plats. Snarare tvärtom bosatte de sig nära varandra och inom nära räckhåll från både
skogsfinska och svenska grannar, och framför allt Hinshyttans bruk. Det senare kan ha varit ett
avsiktligt val, i det att bruket innebar arbetstillfällen, kontantinkomster och en handelsbod.
Väderbacken blev senast på 1620-talet en by, där det bodde såväl, åtminstone en del av,
de ursprungliga skogsfinska torparna som svenska landbor under bruket och allehanda av brukets
arbetsfolk, inklusive som så ofta i liknande skogsbyar soldater från Dalregementet. De
skogsfinska torpen skattlades 1619, och beskattningsrätten tilldelades Hinshyttans bruk av
kronan. Ungefär då valde några av skogsfinnarna att flytta bort. Andra valde att röja ett torp
till vid Svartviken.
Vid Svartviken hade torpen fäbodar som nära grannar, både i stängsellag och tvärs över
sjön. Hur det var under åren då de båda torpen byggdes är oklart, men de byggdes i skog som
svenska bönder ansåg vara sin och där de ungefär samtidigt, oklart före eller efter, röjde för
ängar och fäbodar. Efter några processer, dödsfall och giftermål var det snart samma släkt
finnar i andra och tredje generationen som bodde både på Väderbacken och vid Svartviken.
Såsom skogsfinnarna alltsedan nedsättningsbrevet 1613 och framemot 1660-talet syns
i sockenprästernas strävan att hålla ordning på dem, i lantmäteriakter och skattelistor, och i
tingsrätternas protokoll, framstår de som alldagliga samhällsmedlemmar i den tidigmoderna
svenska maktstaten. De var utsatta för samma strävan efter att överblicka resurser och skattlägga
dem som alla andra i riket. De gifte sig med soldater, var själva soldater, någon blev
nämndeman. Om inte de kyrkliga och världsliga skrivarna någon gång hade skrivit ”finne”
efter deras namn, eller använt ordet ”finne” om dem, så hade den skogsfinska inflyttningen till
Stora Skedvi och Husby varit osynlig. Efter 1660-talet fann snart ingen skäl att göra det heller.
163