Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

öjd åker och äng, och för ett fungerande torp nödiga byggnader. Innehavarna av nyanlagda
skogstorp, det gällde inte bara skogsfinska torp, förutsattes således göra arbetssamma
investeringar och skapa ett bruknings- och skattläggningsbart landskap efter svenska normer.
Kartorna från 1647 för Svartviken och från 1678 för Väderbacken visar hur godkända
torp såg ut med ett tun och med åker och äng innanför en gärdsgård. Att nå dit var målet för
en del skogsfinnar. Det innebar att lägga pionjäråren bakom sig och i stället planera långsiktigt
för en årscykel kring att köra ut gödsel, skära korn, slå myrhö och så vidare. Livsmönstret
blev ett annat än på bostället närmast efter nedsättningsåren. Det var inbyggt i torpens ideala
utveckling att torparna långt på väg skulle bli svenskar, eller snarare bli som svenskar.
Några skogsfinnar träffade andra val än att bli brukare av skattlagda skogstorp. De flyttade
hellre bort efter de skattefria åren än att bygga upp ett skattläggningsbart torp. Så synes
några ha gjort på Väderbacken. Andra gav inte ens sken av att vilja ha egna torp. De arbetade
år andra. Det kan ha gällt Abraham lösfinne på Stenverken och den ”hoop medh Finnar”, som
bodde mellan Väderbacken och Hinshyttan.
Lars Henriksson på Väderbacken bröt ett nytt torp vid Svartviken utöver det han
redan brukade på Väderbacken, ungefär när det senare skulle skattläggas. Hans motiv är
oklara, men en tanke är att han önskade förlänga nedsättningsårens livsstil. Torpen vid
Svartviken anlades emellertid redan från början som ett ”de skattlagda torpens landskap”, inte
som ett ”nedsättningens landskap”. De förefaller att vara ett led i de inflyttade finnarnas
långsiktiga planering av att bli som svenskar, även om de antagligen inte själva såg så på
saken.
I de skattlagda skogstorpen hade skogsfinnarna begränsade möjligheter att leva efter ett
särpräglat finskt kulturmönster. De blev långsiktigt bofasta i en svensk omgivning, som så
småningom upphörde att se på deras område som en finnmark och på dem själva som finnar.
Det finska språket blev mindre användbart. Det var ett svedjebrukets språk i nedsättningens
landskap, inte ett språk för de som satt på ett svenskt torp och hade att samhandla med svenska
grannar och en svensk överhet (Tarkiainen 1990:347-348).
Då konflikten mellan de inflyttade skogsfinnarnas barn och barnbarn på Väderbacken
och Hinshyttans bruk blev akut under 1660-talet, och i synnerhet på 1670-talet, fanns emellertid
traditionen om att torpen var finska kvar. Ännu stod några pörten kvar i byn, och den fällda
och brända skogen runt byn utpekades som ett verk av ”gamla förledna och bortdöda
finnar”. Den finska etniciteten kunde utpekas i landskapet, då den aktualiserades genom konflikten,
som delade upp byns torpare i finnar och svenskar med utgångspunkt i deras rättsliga
och ekonomiska ställning i förhållande till bruket. I och för sig torde landskapet runt
Väderbacken inte ha sett påtagligt annorlunda ut än eljest i Bergslagen, men konflikten och
tidsandan tillhandahöll en etnisk etikett att använda för att göra konfliktens bakgrund och förlopp
hanterliga för bruksförvaltningen.
Utan konflikten torde begreppet ”finnar” ha försvunnit också för ”väderbackenfinnarna”
på samma sätt som det gjorde för Svartviken och alla de andra skogsfinska torpen.
168