Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

hundratals år gammal och aldrig förut svedjad. Träden kunde fällas samma år, året innan eller
flera år före bränningen. Ringbarkning förekom eller förekom inte. Oftast brändes den fällda
skogen året efter fällningen, men den kunde också brännas samma år eller två år i rad.
Lövträden och barrträden kunde också fällas och brännas olika år på samma sved.
Tidpunkterna för de olika arbetsmomenten växlade pragmatiskt under året och bestämdes både
av lämpligaste tidpunkter med tanke på väder och skördeutbyte och av anpassningar till andra
arbeten under jordbruksåret.
På svedjorna såddes råg, korn, rovor, havre, bovete, lin och vete, ibland i kombination
med varandra. En eller två skördar var vanligt, men olika växtföljder i upp till 6-8 år förekom
också. I de längre växtföljderna synes en eller ett par höskördar vara inräknade på slutet.
Svedjebruk var således något högst varierat i Finland på 1500-talet. Det var det i den
svenska delen av riket också. Svedjebruk för odling av främst råg och rovor förekom i praktiskt
taget hela landet (Myrdal 1999:50-51). Under loppet av 1500-talet ökade förekomsten av
svedjebruk efter uppmuntran från kronan. Ett enkelt svedjebruk med fällning, bränning och
sådd samma år ersatte ett äldre mera omsorgsfullt, men också mera arbetskrävande svedjande.
Skördarna blev låga, men ett huvudsyfte synes ha varit att skapa betesmarker.
Svedjande var vanligt bland svenska bönder under tiden 1500-1800. Det totala utbytet
var dock inte mer än några enstaka procent av de totala spannmålsskördarna. Uppgifter om upp
till 10-25 % råg, och då rimligtvis svedjeråg, av det totala tiondet finns dock undantagsvis
(Jirlow 1955:28). Det skogsfinska svedjandet inspirerade svenska bönder att öka sin rågodling
på svedjor under loppet av 1600-talet (I. Jonsson 1995:16).
I och runt de svenska byarna i Husby och Stora Skedvi finns tiotals markstycken och
ägor, som i äldre tid hade namn som handlade om svedjande. I dag används bara några få av
dessa namnen till vardags. De flesta namnen är upptecknade i början av 1900-talet eller excerperade
från kartor från 1700- och 1800-talen: Ansta svedarna, Janjans sved, Landa svedjor,
Lissveden, Millasveden (= sveden mellan ...), Myrsveden, Nyängssveden, Skommarsveden,
Spansksveden, Syraks sved, Vintersveden och så vidare. När svedjandet, som har gett namn åt
platserna ägde rum, går sällan att säga.
Moderna väl genomtänkta pollenanalyser i gynnsamma lagerföljder kan påvisa svedjebruk.
Ett exempel finns från Långrumpskogen i Västerbotten. En pollenanalys i en sumpig
jordmån har visat att en granskog svedjades för rågodling på 1400-talet, varefter området
användes för slåtter och slutligen för bete fram till 1700-talet (Segerström 1995:43). Ett annat
exempel finns från Persbo utanför Ludvika i Dalarna, där röjningsbränder efterföljda av
rågodling förekom kring slutet av medeltiden. De röjda gläntorna användes för slåtter och bete.
I området fanns en kringvandrande mosaik med röjda, brukade och igenväxande partier
(Segerström & Emanuelsson 1998).
I båda de beskrivna pollenanalytiska undersökningarna är det karaktäristiskt att svedjebruket
var en del i ett längre tidsförlopp tillsammans med skapandet av slåtter- och betesmarker.
Svedjandet syftade mindre till att ge spannmålsskördar eller skördar av rovor, utan
109