Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

För finnarna i Stora Skedvi och Husby kan inte språkbyte eller tvåspråkighet studeras
i samtida källor som för Svartnäs finnmark i Svärdsjö. I stället får finnarnas äktenskapsmönster
och ut- och inflyttning ur finnmarken prövas som vägar för att förstå deras försvenskning.
I Svartnäs är det karaktäristiskt hur finnarna först mycket sent började gifta sig utanför den
egna finnmarken och de angränsande finnmarkerna i Bollnäs och Ockelbo i Hälsingland och
Gästrikland. Inte heller tjänade de som unga piga och dräng någon annanstans.
Språkkunskaperna hos skogsfinnarna i Hälsingland och Gästrikland är faktiskt väl
kända ur en samtida källa. Då Johan Henriksson Schaefer från Åbo blev prost i Gävle 1690
förskräcktes han över tillståndet i landskapens finnmarker (Lööw 1985:67):
Jag har funnit een del swäfwa aldeles uthi ett hedniskt mörker, och icke hafft den
ringaste kunskap hwarken om Gud eller Christo
Johan Schaefer ansåg att detta berodde på att prästerna och ”den arme finnen” inte kunde förstå
varandra. Att inte kunna följa med i predikan och inte kunna läsa upp Luthers förklaringar på
svenska var liktydigt med att vara hedning. Johan Schaefer skrev rapporter och inlagor med
resultatet att han och en medhjälpare fick uppgiften att ägna sig åt vad som närmast kan kallas
missionsverksamhet bland finnarna. Efter 20-25 år ansågs finnarna ha blivit tillräckligt svenska,
varför de särskilda anslagen drogs in 1719 (Lööw 1985:70).
Johan Schaefer antecknade 1693-1694 noggrant by efter by hur många av sammanlagt
960 vuxna finnar inom hans prosteri som talade finska. Huruvida de talade också svenska
framgår inte. De hade däremot i allmänhet inte de nödvändiga kristendomskunskaperna för att få
begå nattvarden. I det här sammanhanget är det emellertid i första hand av intresse att notera att
i ingen av de ungefär tio byar närmast gränsen mot Stora Skedvi och Husby, där det 1630 bodde
finnar (Lööw 1985:fig. 7-8), fanns det 1693-1694 någon som talade finska (Lööw 1985:fig. 16).
Här hade ett språkbyte ägt rum så att säga av sig själv redan före 1690-talet. Det är en rimlig
tanke att så var fallet också i Stora Skedvi och Husby. Saken kan i någon mån prövas.
Lars Henriksson var sonson till Lars Henriksson finne på Väderbacken. Då han dog 87
år gammal skrev prästen i Husby socken några rader i dödboken:
Lars Henrichsson Nämndeman ifrån Ålängswallen född på Wäderbacken 1639, har i
förra danske fejden för utskotts karl warit till Norje, gifte sig med Ella Knutsd:r
ifrån Helsingland, som lefde med honom i 50 åhr ägde med henne 5 barn som än
lefwa, warit änkling i 12 åhr. Nämndeman har han warit i 23 åhr, upsades för 2 åhr
sedan, dödde af ålderdoms swaghet d 22 sidstledne. Aetas 87.
Förhoppningsvis är det mesta av detta sant, även om prästen delvis var annorlunda underrättad,
när han skrev in hustrun i dödboken 1714, tolv år före mannen:
52