Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Gästrikland, finns en talande formulering avseende finnarnas svedjande (Gustavson 1979:29):
”sedan finnarne hade utödt skogen.” Samma sak kunde nog sägas om trakten av Väderbacken.
Det framgår att ännu andra och tredje generationens finnar på Väderbacken tog upp nya
svedjor. På svedjorna såddes rovor. De användes också för råg. På tinget i Husby 1638 var
både Olof Simonsson och finnefogden Lars Larsson inkallades, därför att de hade ”[...] huggit
svedjefall. Bränt och sått rog uti. Emot förbud”. Detta är det mest entydiga belägget för att
svedjeråg såddes av finnarna på Väderbacken. Den instämde här synes vara den problematiske
Olof Simonsson, som inte var son till Simon finne. Det är egentligen oklart huruvida han alls
var finne.
Det verkar rimligt att det på 1670-talet var slut med svedjandet av gammal granskog. Då
torpen röjdes kring 1610 hade det varit en självklarhet. Karaktären och omfattningen av, och
syftet med, svedjandet framgår dock inte av de av mig hitintills diskuterade källorna, utöver det
självklara att röja de på 1678 års karta ingärdade hagarna, täkterna och ängarna. Frågan är om
den klassiska skogsfinska svedjeodlingen av tuvråg någonsin var vanlig runt Väderbacken.
Svedjebruket är essensen av skogsfinsk kultur, dess galjonsbild och förklaringsgrund.
Otaliga häften och böcker om skogsfinnarna innehåller ett avsnitt om svedjebruket. Det gäller
både privatforskningen inom FINNSAM:s forskningsnärverk (t.ex. Norén 1994:171-181;
Hansson 1997:11-12; Storsten 1999:1) och den institutionsanknutna forskningen (t.ex. Bladh
1992:8). Inte minst gäller det inom den på museer och på Internet tillgängliga informationen,
liksom på enkla textblad, som delas ut vid informationsträffar (Maud Wedin, ca 1997):
Varhelst det finns en skog där känner jag mig hemma.
En mycket spännande epok i vår historia startade för 400 år sedan. Då
koloniserade svedjebrukande finnar från Savolax de öde svenska skogsområdena,
[...]. Finnarna var på jakt efter bördig granskog att svedja. De var nämligen experter
på just granskogssvedjor, [...].
Det skogsfinska svedjebruket har bedömts som en för just skogsfinnarna karaktäristisk, högt
specialiserad odlingsform, som krävde unika kunskaper och en för skogsfinnarna unik ritual.
Alternativt har det setts på som en av många odlingsformer, vilka praktiserades i Nordeuropa
under senmedeltiden och början av den nyare tiden, i vilka ingick moment av brandröjning och
långtidsträda. Det har också inordnats i en lång tradition av brandröjningsodlingsformer såsom
den ursprungliga och första formen av jordbruk (Tvengsberg 1995a, b).
Svedjebruket ingår i den skogsfinska kulturens romantiska nimbus. Hur svedjebruk
gick till i det inre av Finland är känt från oräkneliga folklivsskildringar och jordbrukstekniska
skrifter, som skrevs och trycktes samtidigt som ännu röjningsyxorna sjöng och svedjeröken
steg (Orrman 1995:96-101).
Den klassiska skildringen av finskt svedjebruk finns naturligtvis i Aleksis Kivis ”Sju
bröder” (”Seitsemän veljestä”) från 1870, i översättning av Elmer Diktonius från 1948:
106