Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

”Brukets Herremän” instämde finntorparna i tiotal till tinget, där de dömdes till dryga
böter för olovligt svedjande. Böterna skulle med en tredjedel betalas som skadestånd till
bruket. På så sätt blev torparna snart över öronen skyldiga bruket den ena kolleveransen efter
den andra. Svedjeförbudet och skulderna band torparna till bruket. Torpen blev i praktiken
kolartorp under bruket.
Per Jonsson har i en studie av finntorpen i Mången, som låg inom de skogar som bruket
i Hällefors i Västmanland genom en donation tilldelades av kronan 1686, kallat det skisserade
förloppet för en proletarisering (1989). Finntorparna, som åtminstone själva i kraft av sina nedsättningsbrev
hade uppfattat sig som ägare till skogstorp, blev under loppet av 1700-talet dagsverkstorpare
åt Hälleforsverket. Statens regalrätt innebar att kronan hävdade rätten till de obebyggda
skogsområden, där finntorpen var upptagna, och att torparnas bruksrätt genom den
juridiska utvecklingen kunde förvandlas till en ägarerätt för bruket, som hade tilldelats statens
rätt att driva in skatten och framför allt rätten att friköpa torpen från kronan (1989:209-210).
Bruket fick tillgång till skogarna och till arbetskraften, som inte längre hade något alternativ
till att kola och köra åt bruket.
Proletariseringen var, för att ytterligare använda Per Jonssons ordval (1989:210-211),
en klasskamp, som för överklassen fördes av bergstinget. Underklassen, det vill säga torparna,
hade att knyta näven i byxfickan och göra passivt motstånd. I ett större perspektiv var torparnas
förvandling från svedjebönder till dagsverks- och kolartorpare en del av den större
omvandlingen från ett feodalt till ett kapitalistiskt samhälle, från det tredje till det fjärde stadiet
i Marx evolutionistiska stege (1989:211-212). Gabriel Bladh har skildrat motsvarande förlopp
i Nordvärmland i lite färglösare tidsgeografiska och strukturalistiska ordvändningar
(1995a).
Konflikterna mellan finntorparna på Väderbacken och Hinshyttans bruk inleddes omkring
1630, och kan därefter följas genom bevarade handlingar fram till ett tingsprotokoll
avfattat 1735. Konflikten kulminerade dock och fick i stort sett sin lösning på 1670-talet,
vilken gissningsvis inte helt tillfredsställde någon.
Peder Larsson föddes 1575 som son till kyrkoherden i Linköping (J. Carlsson
1999:141). Han karriär är inte helt ovanlig för hans militäriserade tid. Efter skolgång i hemmet
och i tyska skolan i Stockholm tog han tjänst först hos en polsk adelsman i Danzig, som
han dock snart lämnade för att gå i krigstjänst i Mähren. Han tjänstgjorde i en rad olika utländska
regementen, innan han omkring 1610 gick i svensk tjänst i Reval. Han deltog i fälttågen
mot Ryssland på 1610-talet. Det är för övrigt oklart om han under sin tid i polsk krigstjänst
deltog i krig mot Sverige. Efter freden i Stolbova 1617 reste han till Sverige. Han var då kapten
för Orsa kompani vid Dalregementet. Det bar ut igen i det livländska kriget 1621. Efter några
år i polsk fångenskap och några års garnisonstjänst i Riga kom han hem för gott 1628.
”[F]ör flitig och långlig tjänst” tilldelades Peder Larsson vid hemkomsten Hinshyttans
bruk. Det var ingen tillfällighet, i det att han sedan 1619 var gift med Kristina, den yngre av
två döttrar till den förre bruksherren på Hinshyttan, den 1606 avlidne Lasse Jöransson, även
150