Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Kartan med sin beskrivning utarbetades på uppdrag av patronen på Hinshyttans bruk, men förhoppningsvis
var det en omutligt sanningskär lantmätare som gjorde arbetet utan att överdriva
utbredningen av svedjorna och raseringen av skogen för att främja brukets krav på att
finnarna, som de benämns i brukets inlagor till tinget i processen ännu på 1670-talet, skulle
fördrivas från torpen, alternativt förbjudas att svedja. I en lagmansrättsdom i Falun fastställdes
dock 1678 att Henrik Larsson, som då var den ende finnättling som ägde torp på Väderbacken,
faktiskt fick svedja, dock med betydande inskränkningar. Han fick inte ägna sig åt:
överflödigt svedjande [...] utan av björkskog och ander onyttig skog sig betjäna till
rovsvedjande
Bortom inmarkens gärdsgård vidtog således en till stora delar nedhuggen och bränd skog, som
på 1670-talet befann sig i olika stadier av återuppväxt. Några gamla svedjor var ris- och gräsbevuxna
öppna marker, andra var mer eller mindre öppen björk- eller blandskog, och på andra
åter höll granskogen på att ta över. Praktiskt taget all skog inom en radie av 1-2 km runt torpen
hade svedjats, kanske mer än en gång under loppet av ett drygt halvsekel. Samtidigt som
kartan ritades upprättades också ett syneprotokoll över ett större område, som visar att finnarna
i den första generationen eventuellt hade varit verksamma med röjningsyxa och eld ännu
längre bort från sina torp än så.
Här nämns ytterligare svedjefall och några av de, som är med på kartan, beskrivs med
ytterligare detaljer. Fallet, som på kartan är betecknat med D, anges vara ”ett nytt fall av
Väderbacksfinnarna nederfällt och nyss bränts”. Fallet, som är betecknat med I, anges vara ”av
finnen Henrik Larsson och hans söner avsvedjat”. Dessa tidsuppgifterna bör betyda att svedjebränning
ännu förekom åtminstone på 1650-talet, rimligtvis ännu senare. Om Kyrksveden,
beteckad med E på kartan, anges däremot också i protokollet, liksom på kartan, att den ”synes
vara för lång tid sedan avhuggen, och av gamla förledna och bortdöda finnarna avsvedjad.”
Protokollet nämner tre områden med svedjefall till, som inte är med på kartan. De ligger
alla lite svårlokaliserat, till dels längre bort. Det är också oklart om det är finnarna på
Väderbacken, som har bränt de fallen. Antagligen är det finnarna i Svartviken eller på
Väderbacken, som har ”illa hanterat” skogen väster om Väderbacken. Det anges vara gjort av
”de framfarna döda finnarna”. Området torde ha legat ungefär mitt mellan de båda byarna.
”Gamla finnefall”, men också några nyare, fanns 4-5 km österut vid Snöberget och
Kasterberget, där ännu en del ”stor tallskog” angavs finnas kvar. Dessa fallen låg emellertid
närmre andra finntorp. På de äldre fallen växte björkskog, men för en del fall ansåg besiktningsmännen
att det inte fanns hopp om ”någon skogs uppväxande.”
Den i nedsättningsbrevet omnämnda ängen förefaller vara det ägostycke, som veterligen
var beläget längst bort ifrån torpen. Den låg kanske så långt bort som 20 km. I belysning
av de kända avstånden till svedjefallen låg den gissningsvis betydligt närmre.
I ett tingsrättsprotokol, som avser Tolvens by halvannan mil öster om Väderbacken i
105