Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Det är svårt att säga, om kunskapen om Kerstin Andersdotters liv skall uppfattas som
knapp eller som anmärkningsvärt stor. Det var dock tre hundra år sedan, som hon levde på ett
avlägset skogstorp. I vilket fall som helst kommer det om och om igen i den här boken att visa
sig, att de skrivande personer, som satt i prästgårdar, kaplansgårdar, tingsrätter och annorstädes
där man hade att skriva upp folk och folks göranden, emellanåt var dåligt underrättade om
människorna i skogsbygden. De var inte så lätta att hålla reda på. I stället för kunskaper blev
det berättelser, som med tiden blev sägner. Dagens vetande om människorna i skogen på 1600och
1700-talen, och senare också, är sammansatt av skrifthistoriska fragment, som ibland är
fel, och av föreställningar, som ibland har karaktären av myter.
Svartviken och Väderbacken ligger knappt tre kilometer ifrån varandra (fig. 1). Den här
boken skall handla om dessa båda byarna och om människorna, som bodde där. Några av dessa
var finnar, som i början av 1600-talet bröt mark för nya torp. Många var generation efter generation
mer eller mindre försvenskade ättlingar till dessa finnarna. Boken skall handla om
finskt och svenskt. Om människor, kulturlandskap och etnicitet. Och om hur historia skrivs i
nutiden om människor i avlägsen dåtid.
Finnarna i torpen i de mellansvenska skogarna på 1600-talet brukar vanligen kallas ”svedjefinnar”
eller numera oftare ”skogsfinnar”. Detta är en bok om skogsfinnarna i Södra Dalarna.
1.2. Byråkratiska bekymmer
År 1806 påbörjade kyrkoherden i Stora Skedvi en ny bok med ”Protokoll över årliga husförhören”.
Husförhören med invånarna i Nybergsfjärdingen, där Svartviken ingick, hölls i februari
i Nyberget, som ligger 7 km ner ur skogen. Därifrån är det ytterligare 11 km till Kyrkbyn.
Det var därifrån Kerstin Andersdotter hade att gå hem med sin fattighjälp.
Prästen förde ambitiösa protokoll de första åren i den nya boken. Om husförhöret i
Nybergsfjärdingen den 14 februari 1806 skrev han bland annat:
Från Skogs Bygden framkom ingen utom en enda, som var Svartwiks Jannes.
Wanligen uteblifva de fläste derifrån, utan att kunna förebära annat skäl, än att
wägen är lång; men detta år kunde den svåra wäderleken och myckna snön vara ett
betydligt hinder för dem.
Sex år senare, den 10 februari 1812, skrev han i lite mera optimistiskt tonläge: ”Ifrån
Skogsbygden voro nu ändteligen en och annan tillstädes.” Bland de närvarande införde han
också svartviksborna i protokollet: ”Ifrån Svartviken: Daniel Mattsson med Son. - Den bekante
Svartviks Jannes saknades.”
Svartviks Janne, som i kyrkboken heter Johan Hansson och om vilken det också är antecknat
att han var ”Högst svag till förståndet”, var dottersondotterson till Kerstin
9