Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

talets fattigbygder i skogen. Det var i medvetandet om denna fattigromantikens finnskog, som
Richard Gothe valde titelen på den första av den av hans böcker som kom att inleda den moderna
skogsfinneforskningen, ”Ett oromantiserat tvärsnitt genom ’livet i Finnskogarna’” (1942).
Dan Andersson (1888-1920) var själv född och uppvuxen i en gammal finnbygd. Han
skrev sina dikter medan minnet av finnarna ännu var levande. Det finska, dess exotism och
skapande av avstånd, använde Dan Andersson för att förstärka det romantiskt nimbusladdade
i den avlägsna fattiga skogsbygden i kontrast till det moderna samhället. ”Spelmannen från
Finnmarken” eller ”Finnmarksskalden” diktade om ett landskap som fick karaktär och personlighet
av de finska namnen på berg, sjöar och torp. Dikternas landskap innehåller inte bara
fururnas och granarnas sus utan också ett främmande sus från en gången tid.
En del av Dan Anderssons finska namn finns att hitta på kartor, andra hade han hört av
de vuxna under uppväxttiden i Skattlösberg, andra åter diktade han: Ajattele, Matalam,
Kerrore, Harja, Kango, Pallo, Kestula, Mattao, Vaina, Pajso, Sami, Hattmomarja ...
Människorna i Dan Anderssons landskap har däremot sällan finska namn: Matti, Marja-Lisa är
de enda två som jag har hittat. Några till har dock på dalavis namn efter finska platser: Karis-
Janken, Paljaka-Anders (Andersson 1987).
Dan Andersson dog ung och tragiskt. Tillsammans med klangen i hans tonsatta dikter
har det gjort honom till legend. Från att under mellankrigstiden ha sjungits på folkrörelsemöten
och av folkhögskoleelever sjungs han i dag av alla. Dan Andersson har visat att det en gång i
Dalarna fanns finnmarker. Om finnarna som flyttade dit och bodde där diktade han dock aldrig.
Hans finnmarksbor var det tidiga kapitalistiska skogsbrukets huggare och kolare. Bara någon
enstaka gång skymtar det fram att deras förfäder var finnar (Tarkiainen 1993:172-174). Dan
Andersson var romantiker och arbetardiktare (Furuland 1993:247-249). Han ställde och grubblade
över de essentiella frågorna åt en generation av vaknande arbetar- och folkrörelseungdomar.
Han gjorde det i ett fattigdomens och det hårda arbetets landskap med exotiskt klingande,
obegripliga namn, den gamla finnbygdens namn.
För de som läste och sjöng Dan Anderssons dikter var finnskogarna ett proletärernas
landskap, men också ett landskap med spelmän och mystik, där ”elden falnar och dör” medan
”vi alla sova på granris tungt [..] och snarka och vända oss manligt och lugnt”, drömmande om
”bleka mör.”
Den synliga bilden av svedjefinnar som människor i färg målades av Eero Järnefelt
(1863-1937), när han var 30 år gammal 1893. Den nästan två meter stora oljemålningen kallas
omväxlande ”Sved” eller ”Trälar under penningen”. Tavlan föreställer bådadera och är egentligen
en särling i Eero Järnefelts målarskap. Han har blivit mest känd som porträttmålare och
för sina landskap i det franska friluftsmåleriets manér (Levanto 1987:91-95).
Giganten i finländskt konstliv decennierna före sekelskiftet var Albert Edelfelt (1854-
1905). Han utbildade sig till historiemålare, August Strindberg kallade motsvarande svenskar
för ”Karl XII-målare”, och blev färdig med den välkända och på sin tid framgångsrika tavlan
”Drottning Blanka” 1877 i Paris. Sedan återvände han till Finland och åstadkom en del skvalp
17