Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se
Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se
Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
till bättre nytta än att brännas av finnarna. Klagomålen kom från Ångermanland och<br />
Hälsingland i norr till Värmland och Närke i söder.<br />
Det första riksdagsbeslutet med förbud mot allt svedjande utfärdades 1638 och gällde<br />
för Bergslagen. Redan samma år stod åtskilliga skogsfinnar inför tingen i södra Dalarna, inklusive<br />
finnarna på Väderbacken. En skogsordning med allmänt förbud i hela riket utfärdades<br />
1647 (Montelius 1962:51-52). Svedjebruket, utövat av såväl finnar som <strong>svenska</strong>r, ledde till<br />
konflikter. Det är i tingsprotokollen, som svedjebrukets förekomst och utbredning kan följas.<br />
Svedjandet är <strong>den</strong> verksamhet inom jordbruket som oftast diskuterades vid tingen och oftast<br />
protokollerades i domböckerna. Det gällde då inte bara brott mot svedjeförbu<strong>den</strong> utan också<br />
beivrandet av stölder av sädeskärvar på avläg<strong>se</strong>t belägna och svårbevakade svedjeland, liksom<br />
krav på ersättning då hästar och getter hade ätit upp sä<strong>den</strong> (Myrdal 1999:209).<br />
Hänvisningar till domböckernas beskrivningar av finnarnas svedjande och hur detta<br />
ledde till konflikter och likaså till landshövdingars och jordbruk<strong>se</strong>konomers utgjutel<strong>se</strong>r över<br />
det onyttiga och skadliga svedjebruket, som utövades av inte sällan lata och odugliga finnar,<br />
hör till de stående inslagen i litteraturen om skogsfinnarna (Lööw 1985:56; P. Jonsson<br />
1989:96-97; Bladh 1995b; Fornö 1998:304-305, 309-313; Krantz 1999:2). Finnarnas och<br />
finnättlingarnas svedjebruk är känt genom konflikter långt efter de första svedjeförbu<strong>den</strong>s tid.<br />
Tvisten mellan finnarna på Väderbacken och patronerna och bokhållarna på Hinshyttans<br />
bruk under två, tre generationer gällde inte i första hand finnarnas skogsskövling utan<br />
deras äganderätt till torpen (Tigerstedt 1957:405-410). Finnarna i Bastmora i Husby blev däremot<br />
stämda till tinget 1633, därför att de hade fällt och bränt skog för nära de bofasta byarna<br />
(J. Carlsson 1999:21). Bastmora upptogs i början på 1600-talet av Olof Olsson och Per<br />
Söffringsson, eller Olof finne och Per finne (Olofsson 1982:15). Instämningen av finnarna på<br />
Väderbacken 1638 var nog lika mycket ett led i konflikten om ägandet som ett ömmande om<br />
skogen.<br />
Beskrivningarna i <strong>den</strong> skogsfinska litteraturen av det finska svedjebruket synes under<br />
loppet av 1980- och 90-talen ha fastnat i en konventionell form, i vilken fyra olika typer av<br />
svedjebruk brukar beskrivas och namnges med finska termer (P. Jonsson 1989:92-94; Bladh<br />
1995a:76-79; 1995b:123-126; Rideland 1998:77-78), vilka egentligen är etiketter konstruerade<br />
av <strong>den</strong> jordbruk<strong>se</strong>konomiska forskningen (Orrman 1995:97).<br />
I Finland förekom svedjebruk under 1500-talet i hela landet. I väster och sydväst var<br />
det ett komplement till åkerjordbruket, medan det i det inre av landet i öster, i Karelen,<br />
Satakunta, Savolax, Tavastland och Österbotten, var <strong>den</strong> dominerade odlingsformen (Orrman<br />
1995:95-96). Det är väl känt hur olika former av svedjebruk gick till på 1700- och 1800-talen<br />
(Orrman 1995:96-101). De sista svedjorna brändes på 1930-talet.<br />
Även om svedjebruksformerna kan indelas i etiketterade typer är det karaktäristiska<br />
snarare variationsrikedomen. I det inre av Finland anlades svedjor i lövskog, till exempel<br />
alskog, blandskog och barrskog. Lövskogen kunde vara 12-15 år gammal eller 20-30 år gammal.<br />
Den fälldes och brändes sålunda flera gånger per århundrade. Barrskogen kunde vara<br />
108
Change language