Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se
Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se
Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
7.3. Sägen och verklighet<br />
Kring det förra <strong>se</strong>kelskiftet, då människor ännu berättade historier för varandra, fanns det<br />
berättel<strong>se</strong>r om finnarna i skogarna i Stora Skedvi och Husby. Hembygdsintres<strong>se</strong>rat folk<br />
nedtecknade på 1960-talet de sista, som någon kom ihåg. De handlade om hur <strong>den</strong> olycksalige<br />
finnen Lott på Lottbo i nattmörkret sköt sin hustru i stället för en björn, och om hur plat<strong>se</strong>n<br />
Skinnmatsäcken, mellan Svartviken och Väderbacken, fick sitt namn efter ett möte mellan en<br />
svensk och en finnkvinna med ett barn på ryggen (fig. 15). Båda berättel<strong>se</strong>rna har karaktären<br />
av vandrings- och förklaringssägner, som berättas på liknande sätt på många andra håll.<br />
Det går således en tunn tråd från 1600-talet till 2000-talet. Kunskapen om att det hade<br />
bott finnar i skogarna har aldrig varit borta. De sista bofasta arrendatorerna visste att de bodde<br />
på plat<strong>se</strong>r som tidigare hade bebotts av finnar, och samma kunskap fanns hos det skogsfolk<br />
som planterade gran på åkrarna och i hagarna på 1950-talet. Skogskarlarna pekade ut grunderna<br />
efter de finska torpen för varandra vid Svartviken, liksom de pekade ut finnkyrkogår<strong>den</strong><br />
på Väderbacken. På norra sidan av Svartviken pekade de på grunderna efter de sista fäbodarna,<br />
som ligger runt <strong>den</strong> vällagda bustugegrun<strong>den</strong> D 21.<br />
Hembygdsrörel<strong>se</strong>n har genom andra halvan av 1900-talet bevarat minnet av att Svartviken,<br />
Väderbacken och andra plat<strong>se</strong>r en gång i värl<strong>den</strong> beboddes av finnar. Då bussutflykter<br />
och vandringar går genom skogarna stannar man gärna till på plat<strong>se</strong>rna för de sist bebodda<br />
arrendetorpen, vid jaktstugan på Väderbacken och gårdtunet vid Svartviken, och berättar att<br />
plat<strong>se</strong>rna var gamla finntorp. Om detta skrevs i lokaltidningarna och sockenböcker (S.<br />
Carlsson 1972:37; Ronsten 1972:73; Olofsson 1990; Carlsson & Carlsson 1998:35-37, 48-49,<br />
50-52, 78-80).<br />
Det precisa läget av de skogsfinska torpen, och deras efterlämnade husgrunder, är<br />
emellertid lika ohjälpligt bortglömt inom hembygdsrörel<strong>se</strong>n som bland skogskarlarna som<br />
planterade gran. Mera anmärkningsvärt är att det gäller också fäbodarna (Carlsson & Carlsson<br />
1998:35). I sockenboken för Stora Skedvi avbildas går<strong>den</strong> Svartviken på södra sidan av viken<br />
som en ”fäbodgård” i kapitlet om socknens fäbodar (Hyenstrand 1972:125).<br />
För de <strong>se</strong>naste generationerna människor i Stora Skedvi och Husby har de forna finnarna<br />
varit kuriösa och romantiska berättel<strong>se</strong>r. Oftast har det handlat om Väderbacken,<br />
”finnbyn långt bortom allfarvägen”, där det ”[o]m en mansålder är [...] dags för granskörd på<br />
Sundbergs-Kalles och finnarnas åkertegar” (Carlsson & Carlsson 1998:78, 80).<br />
Frågan är, om finnarna också på 1600-talet var en kuriositet. Det var de naturligtvis inte<br />
i en tid, då finnarna var <strong>svenska</strong>r i statsrättslig betydel<strong>se</strong> och bodde och färdades i bergslagen<br />
och städerna. Frågan skall snarare formuleras, om de sågs på som en avgränsad grupp, som en<br />
grupp som uppfattades som annorlunda och som utpekades i det dagliga umgänget.<br />
Den första generationen inflyttade skogsfinnar på Väderbacken på 1610-talet är svårgripbar<br />
i de knappa källorna. Bland dem fanns tre eller fyra bröder och ytterligare två män ur<br />
andra familjer kända till namnet. Hur dessa män fungerade som grupp är inte känt, utöver att<br />
147
Change language