Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

något hundratal odlingsrösena på norra sidan av Svartviken. De senare är meterhöga, många
meter i diameter, eller lagda i enorma vallar. Det ligger mycket arbete med att skapa stenröjda
åkrar för häst och plog, senare traktor, bakom dessa rösena. De små, oregelbundna rösena förefaller
att vara äldre än jordbrukets effektivisering under 1700-talet. Röjningskolet under de
rösena bör kunna säga något om det äldsta människoskapade landskapet vid Svartviken.
Två röjningsrösen på bara något tiotal meter ifrån varandra är undersökta inom vad
som på 1647 år karta är Simon finnes torps inmark (fig. 6, nära C 18). Under båda fanns rikligen
kol och sot, och detsamma gällde mulljorden närmast utanför kanten av rösena.
Sammansättningen av träkolet med avseende på arter är ganska olika (tab. 13, röse 1-2). I rostjorden
under det ena röset, det vill säga i den gamla markytan under röset, finns förutom träkol
av gran och tall också barr, skott, blomax och näver. Intrycket är att förnan i en blandskog med
mest barrträd, men också björk, har blivit nerbränd. Röjningskolet mellan stenarna i röset
utgjordes av bara gran. I och under det andra röset fanns träkol av samma blandade sammansättning.
Därtill fanns förkolnade frön av fingerört, klöver och kovall.
Det är svårt att säga i vad mån röjningskolet hörrör från områdets första brandröjning,
och om den i så fall ägde rum då Lars Henriksson byggde sitt torp eller då Simon finne byggde
sitt torp, eller vid någon helt annan tidpunkt. Kolet kan naturligtvis också komma från
upprepade röjningsbränder inom torpens inmarker med avsikten att förbättra gräsväxten i
ängarna. De förkolnade fröna pekar mot en solbelyst, öppen mark. Om allt kol och alla fröna
härrör från en och samma röjningsbrand, så har den ägt rum i en betad blandskog.
Ytterligare ett röjningsröse är utgrävt omedelbart invid grunderna E 32-33 nära Simon
Finnes torp (fig. 6). Här borde möjligheten vara bättre för att röjningskolet under röset skall
komma från områdets första brandröjning omkring 1620-1625. Detta röset var 2,5 m stort och
staplat av två, tre lager stenar.
Jordmånen under och strax utanför röset var densamma. Blekjord saknades så gott som
helt, och rostjorden var omrörd. Inget sammanhängande sot- och kollager efter någon röjningsbrand
fanns som i de två tidigare beskrivna rösena. Här fanns bara enstaka kolbitar och
sotfläckar i humusrik åkerjord. Det här röset förefaller ha lagts på platsen för mera långvarigt
brukad åker, vilket gör träkolet mera problematiskt till sin karaktär.
Träkolbitarna utgjordes till övervägande delen av tall (tab. 13, röse 3). Därtill fanns
gran men också lite björk och asp. Träkolet av tall och gran är kantigt och ofullständigt förkolnat
och ger intryck av att till dels komma från rötter. En tanke är att det är skogsbrandskol, som
inte är av anmärkningsvärd ålder. Björkkolet i den nedersta åkerjorden och i den omrörda rostjorden
under röset var däremot rundat och genombränt. En spännande idé är att de kolbitarna
härrör från den första röjningsbranden, och att kolbitarna har blivit rundnötta när åkern bearbetats
med årder under några år, innan stenröset kastades upp.
Träkolet under röjningsrösena vid Svartviken pekar inte mot svedjebränder i gammal,
tät ganskog eller blandad barrskog. Snarare pekar det mot röjningsbränder i mer eller mindre
öppen, betespräglad blandskog med både barrträd och ljuskrävande lövträd och en örtmatta.
128