Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Saken underlättas inte av att dagens syn på etnicitet är en annan än 1600-talets. Redan
under loppet av det århundradet ägde förändringar rum i synen på den etniska grupperingen av
människor, men framför allt skedde grundläggande förändringar på 1800-talet. Då skapades
den syn på folk och raser, som det sedan har varit mödosamt att ta sig ur under de sista decennierna
av 1900-talet. Artonhundratalets konstruerande av den svenska nationen var av betydelse
i sammanhanget. Uttrycket ”att vara svensk” ingick inte i vardagsspråket på 1600-talet.
7.1. Språket och namnen
Då man går närmsta vägen mellan Svartviken och Väderbacken passerar man ett skogsparti
med en höjd, som i dag har namnet ”Rappikorna” eller ”Rappikkorna” (Ronsten 1972:75;
Carlsson & Carlsson 1998:70). På 1930-talet upptecknades samma namn för Ortnamnsarkivet
i Uppsala som ”Rappekunne”. Den senare skrivningen kan försöksvis ges en förklaring som
ett finskt namn sammansatt av två ord:
fi. ”rapa” = sv. ”dy”, ”smuts” o. dyl., jmf. ”rappakalja”
fi. ”kunnas” = sv. ”kulle”, ”höjd”
Platsen skulle således av finnarna på 1600-talet ha getts ett namn, som på svenska skulle ha
varit ”smutsberget” eller ”dynghöjden”, eller på modern svenska ”skithögen”. Detta är det
enda namnet i de norra skogsdelarna av Stora Skedvi och Husby, som med rimlig säkerhet kan
uppfattas som finskt. Gissningsvis har det en gång i världen funnits många flera. De har dock
alla gått ur bruk och inte blivit nedtecknade eller eljest ihågkomna (fig. 15).
Kartorna och övriga källor från 1600- och 1700-talen innehåller uteslutande svenska
namn. Anledningen torde vara, att landskapet redan före den finska inflyttningen var använt av
svenskar sedan generationer tillbaka. Alla berg, sjöar, myrar, bäckar och andra märken i terrängen
hade välkända svenska namn. De användes självklart av de svenska lantmätarna och
administratörerna, inte de nya och svårförståeliga finska namnen. De senare kom inte att fastna
på torp eller byar heller.
Stora Skedvi och Husby skiljer sig inte i detta avseendet från resten av sydöstra Dalarna
(Wahlberg 1991:fig. 1). Finska ortnamn saknas eller är uppenbart sällsynta i den delen
av Dalarna. I andra delar av landskapet är det inte så. ”Luossa” och ”Noppikoski” är väl de två
mest välkända namnen i Grangärde respektive Orsa finnmark.
Det kan inflikas, att det finns ytterligare några få namn i Stora Skedvi och Husby, som
vid första påseende ser anmärkningsvärt finska ut. En gård i Orrsta, Stora Skedvi, hetter
”Huttukarls”. Förledes är fascinerande likt de finska orden ”huttu”, som betyder ”mjölgröt”,
och ”huuhta”, som är benämningen på en storsvedja. Namnet skulle således kunna betyda
”svedjekarlens (gård)” eller ”grötätarens (gård)”. Det handlar emellertid om soldatnamnet
140