Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

ofta svenskspråkiga byar. På 1670-talet slutade de svenska byråkraterna att använda
benämningar och beskrivningar, som särskilt pekade ut byarna som en finnmark eller eljest
som finska. Intrycket är att omkring 1710-1730, alltså efter ett århundrade, var byarna svenska
i den meningen att svenska var huvudspråket, kanske det enda språket, och att människorna
i byarna på alla i de av de historiska källorna belysta aspekterna uppförde sig som och
behandlades som svenskar.
Försvenskningen gick på mindre än ett århundrade. Redan de andra och tredje generationerna
var väsentligen försvenskade. Denna slutsats är dragen utifrån de svenska byråkraternas
efterlämnade handlingar och utifrån ett försök att läsa mellan raderna i dem. På det sättet
fångas inte människornas egen syn på sig själva. Medvetandet om de från Finland inflyttade
förfäderna några få generationer tillbaka måste ha funnits. En känsla av finskt bör ha funnits,
men i hur hög grad denna känsla tog sig uttryck i bevarade traditioner i språk, tänkesätt,
visor och talesätt, eller i kläder och föremål låter sig inte läsas i kyrkböcker och tingsprotokoll.
Diskussionen måste gå vidare mot andra sätt att gripa fatt i de inflyttade finnarnas värld.
Inom parantes är det anmärkningsvärt att försvenskningen gick parallellt med att banden
mellan Svartviken och Väderbacken tänjdes och brast. Det första torpet vid Svartviken
anlades av Lars Henriksson finne, när han sedan nästan ett decennium redan bodde på
Väderbacken. Simon finne kom några år senare. Hans son Olof Simonsson bosatte sig som
vuxen först på Väderbacken. Senare flyttade han tillbaka till Svartviken. En sondotter till Lars
Henriksson gifte sig med en sonson till Simon finne och flyttade till Svartviken. Det var på
1690-talet och sista gången som människor flyttade mellan de båda byarna efter giftermål eller
av andra skäl. Nyttjandet av torp i båda byarna upphörde på 1670-talet. Däremot var Elisabeth
Jansdotter i Svartviken fadder till barn i Väderbacken två gånger vid mitten av 1700-talet, men
då hade de finska torpen och byarna i norra delarna av Stora Skedvi och Husby redan sedan
länge upphört att vara en finnmark i den meningen att det fanns särskilda länkar dememellan
och att de utifrån betraktades som en finnmark.
Svartviken hade kanske aldrig och Väderbacken bara under några få decennier varit
byar med bara finska bybor. Behovet av att tala svenska och kunna uppföra sig som en svensk
måste ha funnits från början. Frågan är när, hur och varför det inte längre var aktuellt att tala
finska, uppföra sig som finnar, och så småningom inte känna sig som finnar. Ett slags svar
kommer i bokens nionde och sista kapitel om ”Det etniska landskapets arkeologi”.
61