Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Årscykel
Hinshyttans bruks räkenskaper tillåter bara att några få arbetsmoment placeras in i arbetsårets
gång, och dessa är tämligen triviala. Kol, stockar och annat ur skogen kördes till Hinshyttan
på vintern, som också var tiden för de flesta andra transporterna. Slåtter och skörd ägde rum i
juli respektive augusti-september. Haren lämnades in till bruksherrgårdens kök på juldagen
och med sig tillbaka fick Henrik Larsson en remmare brännvin.
De svenska landborna
Då och då i det ovanstående har jag refererat uppgifter i räkenskaperna, som egentligen gäller
de svenska landborna. Tilläggas kan att deras samröre med Hinshyttans bruk på två sätt skilde
sig från de finska torparnas. Dels utförde landborna betydligt flera olika slags arbetsuppgifter
än torparna på bruket, varvid de blev engagerade på flera olika tidpunkter under året. Dels
hämtade landborna ut mera och flera olika sorters varor ur brukets förråd.
Landborna byggde hus och källare. De stängde gärdsgård, lagade hässjor, dikade och
gjorde dagsverken med och utan häst. Den enda av dessa arbetsuppgifterna, som uttryckligen
anges vara ett manligt göromål, är ”hängnat [...] kring om Roglandet”.
Landborna är antecknade för transporter under flera av årets månader, inte bara i januari
och februari som torparna. Ur brukets förråd fick landborna som betalning bland annat
kött, strömming, salt, korn, öl och lin. För torparna finns bara räkenskapsfört öl och brännvin.
Till bruket lämnade landborna samma produkter ur skogen som torparna. Därtill finns en post
”halm som han bekom på Sweden”.
På ”Sweden” hade tydligen odlats säd. Det vore intressant att veta om det var ett svedjeland,
som hade brandröjts för just den skörden eller om namnet ”Sweden” hade fastnat på en
för länge sedan röjd åker. Posten infördes 1674.
Om torpen på Svartviken kan inget sägas utöver vad som redan är sagt om Väderbacken. Där
fanns åker och äng, och vad därutöver fanns är inte bekant.
De skogsfinska torpen på Väderbacken karaktäriserades på 1670-talet av en varierad ekonomi i
nära anknytning till Hinshyttans bruk. Dagsverken där och leveranser dit, utöver de som skatteplikten
föreskrev, gav kontantinkomster eller kvittades mot varor ur brukets förråd. Huvuddelen av kolet synes
emellertid ha sålts till andra köpare än Hinshyttans bruk. Närheten till bruket var ambivalent problematik.
De svenska landbornas årliga arbetsrytm och försörjning med allehanda varor var än
mera knuten till och beroende av bruket. Detta måste i ytterligare högre grad ha gällt de
hantverkare, soldater och andra egendomslösa som bodde till och från på Väderbacken.
För de nyfikna kan meddelas att ”Finnen Knut Larsson i Swartnäs” inte fick något
straff. Han undslapp gå grund av oklarheter i lagstiftningen och lagtolkningen angående ”huru
wida frijheeten om elgsiutande uthi Dalarne skall sträckia.”
138