Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Kvinnligt arbete
Skattelängder, jordeböcker, mantalslängder och annat från 1600-talet är så inrättade att kvinnor
är anonyma eller osynliga. Detta gäller i hög grad för kvinnorna på Väderbacken. En enda
gång skymtar en individ fram, då domboken, som fördes vid tinget i Husby 1638, berättar att
”Olof Simonssons jänta” på Väderbacken hade blivit mökränkt av drängen Pål finne. Det
kunde innebära både det ena och det andra och inte nödvändigtvis en våldtäkt. Huruvida det
var en tragedi för den i domboken namnlösa flickan, utöver att saken kom till offentligheten
och avhandlades inför tinget, står inte att veta. Det är för övrigt också lite oklart vem hon var,
i det att den ende på Väderbacken i övrigt kände Olof Simonsson föddes på Svartviken 1631.
Det enda som kan utpekas som ett arbete, där kvinnorna på Väderbacken uttryckligen
är nämnda som deltagare, är dagsverkena i slåttern. Då var kvinnornas närvaro så viktig, så att
när kvinnorna i torpens hushåll inte kunde komma med lejde torparna kvinnor från andra
hushåll. Räkenskaperna visar hur de någon gång hade med sig ”en soldathustru”.
I övrigt syns kvinnorna inte alls. Bakom en ”fodrat wammalsmössa” och ”bek:t ny lijn”
går det väl att ana kvinnligt textilhantverk. Linet lämnades ut ur förråden på Hinshyttans bruk
till ett av landbotorpen.
Självfallet hade torpen ladugårdar, stugor och täppor, där väsentligen kvinnorna arbetade,
och arbetade nog så mycket, liksom Myrbo Karins mor, men av det syns inget i
dokumenten från 1600-talets Väderbacken och Hinshyttan. Jämförelsen med mor och dotter på
Myrbo skall dock göras med försiktighet. De uppenbart åtskilda könsrollerna och den könsuppdelade
arbetsfördelningen, som är väl känd från det sena 1800-talets etnologi, växte fram
med lönearbetet, penningekonomin och kommersialismen under loppet av 1800-talet. Innan
dess var arbetet mera pragmatiskt fördelat mellan könen. Det gällde i synnerhet kvinnornas
arbete, medan gränserna för vad som var accepterat manligt arbete var snävare och mera problematiska
att utan skam och nesa överträda (Löfgren 1982; Elstad 1994; E. Johansson
1994:134-136). Denna pragmatism gällde inte minst i Bergslagen, där arbetarna i gruvor och
hyttor nog så ofta var kvinnor (Henriksson 1994:126-135). Sextonhundratalets svenska stormaktsambitioner
skapade också ett kvinnoöverskott, som nödvändiggjorde mindre rigida
gränser mellan könen i arbetslivet, i synnerhet för kvinnorna. Det har beräknats att 30 % av
alla män under stormaktstiden dog i krigstjänst (Lindegren 1995:36). De som blev utskrivna
återkom sällan från garnisonstjänsten eller krigsskådeplatserna på kontinenten.
Huruvida den brännvinspanna, som Bengt Persson, vid tillfälle tog i pant från Henrik
Larssons torp opererades av Henrik Larsson, hans hustru eller någon annan får vara osagt, liksom
vem som saknade pannan mest.
Kvinnornas arbetsuppgifter och plats i hushåll och samhälle synes ha varit måttligt
olika i det inre av Finland och i Mellansverige på 1500- och 1600-talen (Lähteenmäki 1996:2-
4).
137