Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

någon självklar skillnad mellan människor, som räknar sig som olika etniska grupper. Ofta
använder gruppernas medlemmar kläder, kroppsbemålningar, frisyrer, husgeråd, tecken och
symboler på väggar eller egentligen vad som helst, inklusive utpekandet av formen på näsan
och andra kroppsliga drag, för att särskilja ”oss” från ”de andra”, men detta sker inte på ett
över tiden stabilt sätt eller ens ständigt på samma sätt i samtiden. Etnicitet och kultur är skilda
ting. I olika situationer blir olika drag ur kulturen etniskt markerande och åtskiljande.
Det är den materiella kulturen, som går att studera i förhistorisk och historisk arkeologi:
allt som man kan se och ta på från avfallet bakom stugan till kulturlandskapets helhet, via
byggnader, gravplatser, kaffekoppar, stenyxor och lieblad. Den materiella kulturen används
markerande, åtskiljande eller sammanförande, i den samhandling mellan människor som är
etnicitet: Uppfattningen att ”vi” och ”de andra” är olika etniska grupper. Den i tid och rum
aktuella situationen bestämmer om den materiella kulturen förstärker eller försvagar de synliga
skillnaderna mellan grupperna. Vardera gruppen har en kulturell identitet, som mer eller
mindre framhävs i samspelet med ”de andra” för att betona eller undertrycka gränsen. Enligt
detta synsättet är det den kulturella identiteten som är föränderlig, medan etniciteten består.
Också det kan naturligtvis problematiseras. Det finns inget skäl att tro, att mönstret av etniska
grupper alltid har varit detsamma.
Modern arkeologi har en tendens att vara försiktig med begreppet ”etnicitet” och använder
hellre ”kultur” eller ”kulturell identitet”, eller bara ”identitet”, med hoppet att undgå
både mångtydighet och svårgripbarhet (Zachrisson 1997; Johnsen & Welinder 1998). Kultur
kan diskuteras utifrån arkeologiska fynd och fyndplatser. Problemet är om kultur har något
med det situationsbestämda etnicitetsbegreppet att göra.
Den här boken utgår ifrån en situation, som uppstod genom en flyttning av en grupp
människor och genom hur gruppen hanterades av präster, kaplaner, tingsskrivare och andra
skrivande byråkrater i en tidigmodern maktstats dokumenterande av folk och fä i den egna staten.
De flyttande benämndes ”finnar” vid nedskrivandet av deras görande och låtande. De
särskiljdes därigenom från ”vi”, som i samma skrifthistoriska dokument saknar folkslagsbenämningar
eller andra etniska etiketter. Vad finnarna benämnde sig själva, och hur de
benämnde sina ”de andra”, är inte bekant. Boken utgår ifrån det att 1600-talet gjorde en skillnad
mellan finnar och icke-finnar. Den skall försöka förstå vilka uttryck denna skillnad tog sig
och vilken bakgrunden till dessa uttryck var i de två gruppernas samhandling. Jag kommer för
enkelhetens skull att använda benämningarna ”icke-finnar” och ”svenskar” som synonymer.
Vilka kulturskillnader fanns mellan finnarna och svenskarna? Vilka skillnader var viktiga
för endera eller båda grupperna? Vilka förändringar ägde rum över tid?
Är etnicitet ett meningsfullt begrepp för att förstå samhandlingen mellan finnarna och
svenskarna inom ramen för den tidigmoderna svenska maktstaten på 1600-talet? Det kan vara
svårt nog att förstå vad finnarna var för en grupp på den tiden, då mycket vatten runnit under
broarna sedan dess.
Tyngdpunkten i diskussionen kommer att ligga på landskapet. Vilket slags landskap
15