Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

framför allt kom de väsentligen från andra delar av Finland, och av andra orsaker.
Skogsfinnarna sökte torp och odlingsmarker i skogsbygder utanför de öppna slätt- och
dalbygderna. Hela familjer eller större grupper av finnar anlade torp i områden där det runt
1600 inte fanns helårsbebyggelse.
Till skillnad från de tidigare inflyttade finnarna och de finnar, som samtidigt med den
skogsfinska flyttningen liksom tidigare flyttade till städer, industrier och de öppna
jordbruksområdena, kom de flesta skogsfinnarna från det inre av Finland, från landskapen
Savolax och Tavastland. Särskilt utpekas Rautalampi som skogsfinnarnas ursprungsområde.
Dit vallfärdar alla riktigt skogsfinneintresserade.
Från Rautalampi rann således en ström av savolaxiska familjer till de sydnorrländska
och mellansvenska skogarna med början i slutet av 1500-talet. I den äldre litteraturen kan man
läsa om missväxt, hungersnöd, krigstider (Tigerstedt 1964:234-235; Tarkiainen 1990:156;
Hansson 1997:5; Krantz 1999) eller rubriker som ”Undan Flemingens mord” (Lundkvist
1982:17-19). Det är inte utan att denna historieskrivningen har tagit mytiska proportioner
(Almegård 1993:15-16; Norén 1994:18-21; Rideland 1998:13; Storsten 1999; Ahlberg 2000).
På den svenska sidan av Bottenhavet slog sig de som kom ”från sin plågade värld” (Rideland
1998:13) sig ner i områden, som ”med sina blånande höjder och insprängda sjöar
påminde om det land de tvingats lämna” (Storsten 1999).
Savolaxingarnas överflyttning till den svenska rikshalvan, och vidare till Norge, har
utmålats som en storstilad och säregen kolonisation av ödsliga skogar. ”Finnmarkstraktens historia
kanske måste skrivas om” meddelade tidningen, då man C14-daterade några människoben
från en holme i Grangärde socken till 1400-talet (Borén 2000). Fyndet är
fascinerande (Holmdahl 2000). Det visar emellertid inte mycket annat än att i Grangärde, liksom
på de flesta andra håll, byggdes de skogsfinska torpen i utmarker eller erämarker
(Svensson 1991), som i århundraden och årtusenden hade använts för fiske, fångst, järnframställning,
skogsbruk och skogsbete (Svensson 1998b).
Skogsfinnarnas inflyttning måste förstås i större, mera komplexa och mera nyanserade
sammanhang.
I norra och västra Europa växte centraliserade stater med stående krigsmakter, statskyrka
och effektiva ämbetsbyråkratier fram under 1500-talet. Det var också en tid av
befolkningstillväxt och ökande produktion inom jordbruket (Myrdal 1999:219-220). Detta
gällde också det svenska riket och dess hertigdömen. Under tiden 1540-1620 växte befolkningen
i riket med ungefär 50 % (Myrdal 1999:221-223). Nyodlingen på allmänningar, som
kronan hade hävdat äganderätten till sedan Gustav Vasas tid, var betydande (Myrdal 1999:223-
224). Skogsfinnarnas överflyttning från Finland till Sverige med början på 1580-talet var en
del av detta allmänna förlopp (Myrdal 1999:226-227).
I sitt hertigdöme bedrev hertig Karl en aktiv koloniseringspolitik (Lönborg 1903:80; I.
Jonsson 1995:4-5; Tarkiainen 1995:139). Avsikten var att skapa beskattningsbara hemman.
Det var så det slutande 1500-talets statsmakt fungerade. Gårdstun, åkrar och ängar är lätt-
31