Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Hence, it is argued that primordial bonds [= etnicitet] between individuals result
from the givens of birth - ‘blood’, language, religion, territory and culture - which
can be distinguished from other social ties on the basis of the ‘ineffable and unaccountable’
importance of the tie itself. [...] primordial attachments are involuntary
and possesses a coerciveness which transcends the alliances and relationships
engendered by particular situational interests and social circumstances.
Måhända är det detta senare sättet att se på etnicitet, som har legat till grund för den svenska
invandrare- och integrationspolitiken under 1980- och 90-talen. Det har uppfattats som
önskvärt att invandrarna skulle bevara språk och kultur, samtidigt som det har ställts krav på
språkinlärning och anpassning. Det har blivit ett konfliktfyllt möte mellan ”vår kultur” och
”deras kultur”. Tvåsidigheten i mötet och förändringen, som det situationsbestämda etnicitetsbegreppet
betonar, har varit undertryckt, liksom framväxten av nya etniciteter.
Att etnicitet är föränderlig betyder dels att individer kan flytta mellan etniska grupper,
det vill säga byta etnisk tillhörighet, dels, och framför allt, att innehållet i den etniska
klassificeringen kan förändras, det vill säga de etniska gruppernas kännetecken kan förändras.
Hur etnicitet markeras, eller kommer till synes, i samhandlingen mellan grupper är situationsbestämt
och föränderligt i tid och rum. Det kan handla om klädedräkt, mat, religion, tatueringar
eller långt mera sofistikerade skillnader, eller inget som över huvud taget syns eller hörs. Det
kan vara känslan och vetskapen om att vara ”vi” och ”de andra”.
Språk och etnicitet kan följa samma gränser, eller de kan inte göra så. Det senare torde
vara det vanligare, liksom tvåspråkighet är vanligare än enspråkighet (Sims-Williams 1998).
Detsamma gäller genuppsättning. Etniska grupper kan ha gener, som är vanligare inom gruppen
än utanför. Det beror då på en större tendens till giftermål inom gruppen än utom.
Genuppsättningen är kulturellt bestämd. Den styr inte etnisk tillhörighet. Likaså är sambandet
mellan språk och genuppsättning svagt eller obefintligt. Likhet i genuppsättning synes främst,
och knappast överraskande, vara bestämt av geografisk isolering eller närhet (Sims-Williams
1998). Likhet i genuppsättning kan inte heller oproblematiskt användas för att avgränsa raser.
Den genetiska variationen inom de av en äldre forskning klassificerade raserna har visat sig
vara betydligt större än variationen mellan raserna (Nilsson 1999).
En sammanfattning med användning av den arkeologiska fackterminologin (cf. Clarke
1968:37-38) skulle säga att monotetiska klassificeringar av människor är problematiska.
Polytetiska grupper förefaller däremot kunna vara intressanta. Saken är tämligen oprövad med
avseende på etnicitet, ras och språk.
Någon finsk etnisk grupp, som räknar sitt ursprung från de på 1600-talet invandrade
finnarna, finns inte i Sverige i dag. Däremot talas två olika finska språk, tornedalsfinska eller
”meänkiele” och de i sen tid invandrade finnarnas finska eller ”suomen kieli” (Hyltenstam
1999). Sextonhundratalets skogsfinnars finska dog ut under första halvan av 1900-talet. Saken
återkommer i kapitel 2.4 om ”Myt och verklighet”.
13