Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Gamle vise Väinämöinen tingade en eggvass yxa;
sedan högg han hela skogen, röjde en omätlig rönning.
Alla träden fingo falla - blott en enda björk blev över
som ett hägn åt himlens fåglar, tillhåll för den gälla göken.
[...]
Gamle vise Väinämöinen tar de sex små sädeskornen,
fattar sju små frön i handen, som han burit i en mårdbälg,
i en rödekorres belling, i en brunröd vesslas baktass.
”Pohjas lilla tjänstepiga” förekommer redan i Kalevalas andra sång om ”Odlingens uppkomst”.
Där klappar hon byk i strandkanten. I sjunde sången är hon en ”ljuslett ungmö, ljuv
att skåda.” På Eero Järnefelts svedja är hon blond och sotig, blåögd och hålögd, trasklädd med
näverskor. Magen är utspänd av svält. Året då tavlan målades var ett missväxtår, det andra i
följd. I tavlan drar hennes sorgsna ögon och resignerade hållning betraktarnas blickar till sig.
Eero Järnefelt har låtit röken bakom hennes huvud lysa vit som en gloria. Det är ett helgon som
står på ”Pohjas stenberg”.
I otaliga läroböcker om allt från den yngre stenålderns första neolitiska odling till
1600-talets skogsfinnars huuhta-svedjande i de mittsvenska granskogarna har Eero Järnefelts
”Trälar under penningen” fått illustrera svedjebruk, finskt svedjebruk eller det skogsfinska
(senast Ahlberg 2000:128). Tavlan visar inte skogsfinsk livsstil. Flickan, som stod modell,
hade kanske som vuxen en man och äldste son, vilka deltog på den röda sidan i det finska frihetskriget.
De sökte frihet från det som Eero Järnefelt målade. I litteraturen om skogsfinnarna
illustrerar tavlan det svedjebruk som gjorde finnmarkernas torpare fria från det svenska bondesamhällets
trånga värld.
Dan Andersson och Eero Järnefelt fångade båda det mångsidiga djupet i finnbygdernas
fattiglandskap. Vid sidan av och i fattigdomen och förtrycket finns också en romantik och exotism:
myten, mystiken, det tidlösa. För Eero Järnefelt handlade det om det nationella, det finska
eller karelska. För Dan Andersson handlade det om att skapa stämning genom det annorlunda
ur en avlägsen tid.
Hos de mindre andarna, som skrev i början på 1900-talet, var nationalromantiken och
exotismen mindre ohöljd. Lars Lunells ”Berättelser från Dalarne” får ge exemplen (1911:91,
113, 182, 144, 282, 219, 228):
Jo, det var förr i orten sed, att man ej, så länge ett barn var odöpt, skulle låta elden
slockna på härden. Det hände på grund häraf i Dalarnes finnmarker, att man flere
veckor, natt och dag, underhöll elden, ty så skulle barnet skyddas mot ”ondt”.
19