Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

7. LANDSKAPETS ETNICITET
Etnicitet är en vetskap, och ett ständigt handlande utifrån denna vetskap, om ”vi” och ”de
andra”. Vetskapen finns i den offentliga byråkratins dokument om Svartviken och
Väderbacken. Kyrkoherdarna, lantmätarna, skattskrivarna och andra skrev regelbundet ner
ordet ”finne” i olika sammanhang. De skrivandes attityder till dem som kallades ”finnar” syns
däremot knappast, och än mindre syns det hur dessa attityder tog sig uttryck i handlingar i de
dagliga, eller snarare i de mera sällsynta, mötena med finnarna. Något kan läsas mellan raderna,
särskilt i dokument som är kvarlåtenskaper efter konflikter.
De skrivande var tämligen ensidigt svenskar. Finnarna förefaller visserligen inte att ha
varit finskt inåtvänt tystlåtna, men de var måttligt skrivande. Det finns i alla fall måttligt att
läsa i dag. Om således svenskarnas syn på de andra något kan fångas, så gäller det inte finnarnas
syn på svenskarna som de andra.
Etnicitet är emellertid inte bara vetskap och tankar om de andra, och ord och handlingar
i mötet. Det är också att leva tillsammans men efter olika mönster, att ha olika språk, använda
olika talesätt och namn, att organisera sig annorlunda. Det är något, allt eller inget av detta,
och därtill kan etnicitet ibland synas som olika kläder, mat, hus och mångahanda andra saker.
Mot slutet av kapitlet skall frågan ställas, om det fanns ett särskilt skogsfinskt landskap, som
gick att se och uppleva då man vandrade mot, genom och bortom de finska torpens marker.
Etnicitet är ingen enkel företeelse utan ett begrepp som innehåller mångtydighet, komplexitet
och konflikt (Jones 1997). De följande kapitlen kommer att spegla detta genom att
vara till dels inbördes motsägande. Den etniska gränsen mellan finnar och svenskar på 1600talet
är inte, och var inte heller på 1600-talet, lättgripbar.
Fig. 15. Minnena av det finska landskapet mellan Svartviken och Väderbacken.
139