Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Det fanns en byråkratisk värld och en verklighet. Den första strävade efter ouppnåeliga
ideal och efter att på byråkraters vis sopa rent framför egen dörr. Den andra var liv och kiv såsom
människor är. Källorna innehåller den första, förståelsen av människornas vardag och
värld borde innehålla den andra. Ibland lyckas det.
En egen grupp byråkrater var lantmätarna. Svenska lantmätare började utbildas 1628
av Anders Bure på kungligt uppdrag. Efter avslutad utbildning försågs de med kompass, ritbräda,
mätkedjor och allehanda mekaniska instrument att syfta räta linjer och vinklar med, och
så skickades de ut i landet. Den överdådiga idén var att i stor skala, ungefär 1:5000, kartlägga
alla Sveriges byar, vare sig de låg i slättbygder eller ute i skogarna. Det lyckades i stort sett
under loppet av några decennier. Svartviken kartlades 1647, medan Väderbacken fick en lantmätareritad
karta 1678 i samband med tvisten mellan Hinshyttans bruk och finnarna i torpen.
Kartorna, de geometriska kartorna, bands samman sockenvis till geometriska jordeböcker.
Varje torp och gård, och en del annat också, hade en siffra, som i en beskrivande text namngav
skattebetalarna och vad de hade att betala i skatt i prydliga rader och kolumner.
Detta var början till Statens lantmäteriverk, som i dag i sitt centrala arkiv i Gävle förvarar
ungefär 300 000 kartor och i de olika länsarkiven ytterligare en miljon. Kartorna visar
hur flertalet byar i Sverige har förändrats från 1600-talet till i dag. Sverige torde vara världens
mest kartlagda land (Sporrong & Wennström 1990).
Lantmätarna ritade med säkert öga och säker hand, och ofta konstnärlig skicklighet,
kartor över byarna, som på ett intrikat sätt är både schematiska och verklighetsavbildande.
Landskapet med vattendrag, berg, stenar, gärdsgårdar, vägar, odlingsrösen, stora stenar, olika
sorters växtlighet och andra karaktäristika kan vara exakt eller impressionistiskt återgivet.
Ägornas storlek och användning strävade lantmätarna dock efter att återge med exakthet, så
långt deras mätinstrument tillät. Gårdarna och torpen är utritade med schablontecken, ett hus
med dörr och fönster. Avsikten var att återge verkligheten, men i synnerhet dess innehåll av
skatteobjekt.
De geometriska kartornas listor och beskrivningar över byarnas gårdar och skattebetalare
innehåller oftast, men inte alltid, gårdar och personer, som också kan hittas i prästernas
listor över födda, gifta och döda, och i tingsskrivarnas notiser om instämda och dömda.
Lantmätarna stod på bygatan och på tunen och pratade med folk. Tingsskrivarna hade dem
framför ögonen i tingssalen. Prästerna fick hoppas att folk kom till prästgården och berättade
eller att de visade sig i kyrkan och kunde bli tillfrågade. Det var i och för sig belagt med straff
att inte göra det. Min uppfattning är att lantmätarna var jordnära människor, som ritade vad de
själva såg, och att deras kolumner innehåller vad som faktiskt fanns av skattebetalare i byarna.
De skrev inte av föregångarnas listor, och de satt inte och väntade på folk utan uppsökte dem
i stugorna. Kartorna innehåller sanningen, intet annat än sanningen, och inte hela sanningen.
Vad som inte var skattlagt eller kunde skattläggas finns inte på kartorna.
Med de givna begränsningarna är kartorna fasta punkter i gårdarnas och byarnas historia.
De har för ett ögonblick hejdat den kaotiskt flytande strömmen av människor och hän-
66