Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Detta torde avse en slogmyr, som utvidgats genom att krattskogen närmast runtomkring huggits
eller bränts bort. Den låg ungefär 5-20 km bort ifrån torpen på Väderbacken, beroende på vilken
slags mil som hade använts av de som berättade om slåtterängen för den kunglige skrivaren.
En annan inäga i utmarken, en äng eller en beteshage, är omnämnd i 1670-talets räkenskaper
för Hinshyttans bruk, där det står att brukaren till ett av torpen hade ”bek:tt 1 ny kya”.
Detta torpet brukades dock av en svensk arrendator, och det är inte bekant var kyan låg.
Ett skogsfinskt torp får sålunda uppfattas som ett område med en radie på flera kilometer,
inom vilket fanns skog, fiskevatten, slogmyrar och en hel del till. Då det blev aktuellt
att dela upp sockenallmänningsskogarna under loppet av 1700-talet tilldelades Väderbacken
först 1776 den skog, som man av hävd hade använt. Det synes ha varit ungefär 75 ha enligt
vad andra torp erhöll i förhållande till storleken på sin kolskatt (J. Carlsson 1999:71-72). Vid
den slutliga uppdelningen 1810 erhöll Väderbacken ungefär 3 km2 skog (J. Carlsson 1999:74-
75). Detta gäller de gårdar som låg i Husby socken.
Ett torps totala område under första halvan av 1600-talet kan således inte anges särdeles noggrant
med avseende på storleken. I centrum av området låg emellertid torpets tun med bostadshuset
och andra byggnader. Hur det såg ut närmast tunen på Väderbacken visar kartan från 1678 (fig. 13).
Fig. 13. Väderbacken på 1678 års karta, ritad i samband med Hinshyttans bruks process
mot de finska torparna (sjöar, torp och inmarksgränsen).
102