Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

å språket. Åtminstone hade de allrig hört dem tala finska här på orten, och tviflade
der före högeligen att de förstodo deraf ett ord, m.m.
Jag hade redan sett fjorton eller femton, till större delen gamla, karlar vandra in på
kontoret, då äfven jag gick dit; och efter att hafva uppgifvit anledningen till mitt
besök här på orten frågade jag om de voro de så kallade Svartnäs Finnar? ”Ja-a-a
vist kallar man oss så må man veta”, svarade en bland gubbarne; och en annan: ”Vi
ska fuller vara af the gammel finnslägta - förstår jag”. Då jag nu började fråga om
de icke äfven kunde tala finska, nekade de alla därtill, och sade - att det finska tungomålet
”gått sop rent ut”. Detta föreföll mig besynnerligt; men tänkte jag, jag skall
åtminstone försöka er, om ni ej förstå något ord; vände jag mig derpå till en gubbe,
som såg mig ut som en gammal finne, och hvars brutna tal ännu mera röjde honom.
Jag tilltalade honom skarpt på finska, och frågade på samma språk - om han ej
begrep mig? Jag erhöll intet svar. Endast den till hälften öppnade munnen antydde
hans stumma förvåning. Jag talade åter. En allmän tystnad. Man såg med förundran
än på hvarandra och än på mig, liksom man icke vågade tro sina öron; Ändtligen
brast bandet på den häftade tungan; och den gamle tilltalte mig med värdighet och
vördnad på ett språk som flödade af vältalighet. Han kunde icke nog uttrycka sin
förundran, sin förvåning, att af en främling få höra sitt modersmål. Ännumer - af en
Herreman.
De båda bokhållarena som härvid voro närvarande, voro förlägna, och stodo
hvardera ganska flate. Först ville de göra sig muntra på Finnarnes bekostnad, men
då vi, det oaktadt fortforo att tala Finska; märkte de snart att de voro bortbytte, och
deras nöje tog hastigt slut.
Sådant var nu mitt första möte med detta folk, med hvilket jag sedermera kom i så
många närmare relationer, och om hvars fordna, såväl som närvarande öden, tillstånd
och förhållanden jag önskade upplysa såväl Svenskar som finnar; [...].
Kunde denna scenen ha utspelats på ett brukskontor, en pastorsexpedition, i en lanthandel eller
på en mönstringsplats två hundra år tidigare och skrivits ner av en universitetsutbildad resenär
mot slutet av 1600-talets första tredjedel? Nej, av flera skäl inte. Det fanns ingen folkloristisk
och språkvetenskaplig forskning, men framför allt fanns inte den begreppsbildning, som
präglar Carl Axel Gottlunds text och som ingick i både hans och bokhållarnas tankevärld.
”Nation”, ”nationalitet”, ”folk” och ”språk” är begrepp, som inte fanns på 1600-talet
på samma sätt som på 1800-talet. På ett underlag av fransk upplysningsfilosofi och tysk
romantisk filosofi blev nationer och folk, avgränsade av ett gemensamt språk och en gemensam
tradition, medvetandegjorda vid de nordiska universiteten i början av 1800-talet. Götiska
142