Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

han krigare med fälttåg i Ryssland bakom sig. Peder Larsson fick avsked från Dalregementet
1630 och behövde således inte dra ut i trettioåriga kriget. I stället löste han ut sin svägerska
Anna jämte svåger ur Hinshyttan och blev 1632 ensam ägare till bruket jämte ett tillhörande
torp på Väderbacken (Tigerstedt 1957:403-406).
Peder Larssons innehav av Hinshyttan bekräftades av drottning Kristinas förmyndarregering
1635 och av drottningen själv 1646. Vid det senare tillfället angavs det att tre torp på
Väderbacken skulle tillhöra bruket. Det bör ha inkluderat samtliga finntorp. Finnarna själva
hade emellertid 1613 erhållit ett nedsättningsbrev av Gustav II Adolf och betalade rovor med
mera i skatt till Näs kungsgård. Med tiden kom emellertid kungsgården att förvaltas av Peder
Larsson på Hinshyttan, som sålunda hade att uppbära finntorparnas skatt. Saken är inte helt lätt
att trassla ut, och det var den inte för 1600-talets ämbetsmän heller (Tigerstedt 1957:406-412).
Redan 1637 hade häradsrätten fastställt att Peder Larsson ägde rätt att uppbära skatten
från finntorpen på Väderbacken. Detta var en bekräftelse av vad som rimligtvis hade gällt
sedan 1628 eller möjligen 1635 och en självklar konsekvens av att torpen hade brutis på mark,
som tillhörde Hinshyttans bruk, och inte på allmänningsmark. Finntorparna hade med nedsättningsbrevet
i hand naturligtvis en annan åsikt. Det problemet hade dock Peder Larsson löst
genom att helt enkelt rida upp till Väderbacken i lämpligt sällskap och ta brevet ifrån Lars
Henriksson, som tydligen var den som förvarade dyrgripen. Peder Larsson var en handlingskraftig
man ännu i hög ålder. Möjligen hade han lagt sig till med vanor under tiden bland
livegna i Polen eller på olika krigsskådeplatser, möjligen följde han bara vedertagna exempel.
Välkänt är hur hans svärfar med beväpnat följe red upp i skogen till sjön Ålängen några kilometer
norr om Väderbacken och brände ner en misshaglig fäbod för en granne (Tigerstedt
1957:400-401). Han fick visserligen betala böter och skadestånd, men tingsrätten fastslog att
den aktuella skogen tillhörde Hinshyttan. Det blev sedermera ett argument för att skogen, där
Väderbacken låg, också gjorde det.
Under loppet av 1650- och 60-talen hade landshövdingar, länsmän och befallningsmän
att befatta sig med tvisten om Väderbacken. Finnarnas talesman var på den tiden Henrik Larsson,
som vägrade att betala skatt i sju år och hotades ”med häkte i kistan [...] på det icke sådane
halstarrige sällar må styrkas i sin ondsko” (Tigerstedt 1957:409).
I början av 1670-talet vandrade saken till Stockholm och till kungs. Karl XI:s förmyndarregering
fastställde 1672 att Bengt Persson hade livstids rätt att uppbära inkomsterna
från Hinshyttan jämte skatterna från Väderbacken.
Peder Larsson hade dött 1663. Han efterträddes som patron, oftast benämnd ”bokhållare”
av näst äldste sonen Bengt Persson, född 1628. Bengt Persson gjorde lysande civil karriär.
Efter studier i Västerås och Uppsala tjänstgjorde han en tid som page hos Johan Adler Salvius,
som var en av huvudförhandlarna i Osnabrück för det som skulle bli westfaliska freden
1648. Därefter var han sekreterare åt landshövdingen i Falun, gruvskrivare vid Stora
Kopparberg, bergsfogde i Uppland och Roslagen med mera. Bokhållartiteln avsåg
Vedkompaniet i Österdalarna (Tigerstedt 1957:411-412). Bengt Persson bör ha varit en skick-
151