Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Väderbacken, okänt hur. Gissningsvis hade de stugor, som kartritaren inte brydde sig om att
markera. Kanske var några inhysta i torpen. De arbetade åt Hinshyttan, ibland också åt Henrik
Larsson och hans söner.
På 1670-talet bodde en svåröverblickbar massa människor på Väderbacken. De var
uppenbarligen inte organiserade efter den byråkratiska ordningens ideal såsom kärnfamiljer i
torp. Släktskap och ägareförhållanden skapade en annan verklighet.
Också sockenkartorna från 1650-talet anger fyra torp på Väderbacken. Vid de tiden var
alla i den ursprungliga kvartetten finnar borta. Tre söner till Lars Henriksson bodde i byn som
gifta med hustru och barn. Antagligen var deras föräldrar döda. Hur det var med deras två
farbröder och eventuella ingifta fastrar och kusiner är okänt. Därtill innehades ett torp av Olof
Simonsson från Svartviken, eller den svårfixerade namnen som förförde flickor och idkade
slagsmål, och i ett torp bodde arrendatorn under Hinshyttan Jon Jonsson. Ekvationen går
ihopa, om de tre bröderna sambrukade två torp. Det hela är oklart, och totalbilden blir endast
dunklare av att på 1650-talet var situationen med avseende på ytterligare personer i byn utöver
finnsläkten och den kände arrendatorn densamma som på 1670-talet. Det måste konstateras att
kartornas fyra torp är ett byråkratiskt ideal. Verkligheten innehöll allehanda slags bostäder för
en flexibel mängd människor, som delvis kan ordnas i ideala kärnfamiljer i vardera ett torp,
delvis inte kan ordnas alls med de tillgängliga källorna.
På 1750-talet fanns tre torp på Väderbacken. Det excerperades källmaterialet tillåter
ingen detaljtolkning av hur dessa förhöll sig till människor och hushåll. Av den finska släkten
fanns två änkor, en dotterdotter och en sonsonhustru till Henrik Larsson. De hade vardera en
gift son och ett respektive två ytterligare ogifta barn. Möjligen bebodde och brukade dessa två
torp, medan det tredje var ett arrendetorp under Hinshyttans bruk. Finnsläktens medlemmar
skulle därmed ha varit organiserade som två kärnfamiljer med ytterligare en vuxen person ur
den äldre generationen, således tvågenerationersfamiljer, och syskon till mannen i de gifta
paren.
De informationsrika kartorna och den noggrant förda kyrkliga folkbokföringen från
1800-talet visar hur finnättlingarna fram till 1830-talet bodde som två kärnfamiljer i två gårdar.
I samband med generationsskiftena kunde en förälder och syskon bo kvar.
Genom 1600-talet angav den kyrkliga ordningen flera kärnfamiljer på Väderbacken än
vad den världsliga ordningen angav torp. Mitt förslag till hur verklighetens ordning såg ut är,
att de två, tre första generationerna finnar själva uppfattades sig som ett samarbetande arbetslag
snarare än som kärnfamiljer, som bodde i och brukade olika torp. I den första generationen
från 1608 fanns tre bröder Jöns, Lars och Matts Henriksson, eventuellt också en fjärde Olof.
Ytterligare två finnar lämnade ganska snart byn. Därefter fanns de tre bröderna Anders, Henrik
och Lars Larsson på Väderbacken på 1630-, 40- och 50-talen. Om dessa båda generationer
bröders inbördes förhållanden är intet känt utöver släktskapet. En tredje krets utgjorde från
1670-talet Henrik Larsson och hans söner Christoffer och Johan Henriksson. De har stått modell
för mitt förslag genom bokhållaren Bengt Perssons uppgifter om deras arbetsgemenskap
81