Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

”Hurtig” och mansnamnet ”Karl”, som tillsammans bildar ett för Dalarna typiskt gårdnamn:
”Karls, som kommer ifrån gården ‘Hurtigs’, gård”.
Gården ”Rikilas” ligger i Djusa, Husby. Det är inte det finska släktnamnt ”Rikkinen”,
som på finskt vis fått ändelsen ”-la” för att betyda ”hos Rikkinnen” och sedan ett genitiv-s
enligt sedvänjan i Dalarna. Det är inte heller ”Rike Lars”, som har blivit sammandraget i det
dialektala uttalet. Eljest är Rike Hindrik i Hästberg i Stora Tuna, Dalarna, känd från 1630-talet
(Hansson 1997:10, 31). Gårdsnamnet kommer från det medeltida kvinnonamnet ”Richila”.
Detta är exempel på finskklingande namn, som inte är finska, liksom inte heller ”Turki
myra” vid Dalkarlsboberget eller ”Pitan” i Östansjö, båda i Husby.
De finska namnen har förvanskats och många gånger blivit, om inte oigenkännliga, så
omöjliga att korrekt härleda och översätta efter 300 års eller mera rådbråkande av svenska
tungor och skrivare. Namnet ”Neavita” i Viksjö, Ångermanland kan få vara exempel. Det finns
åtmistone fem förslag till namnets ursprung (Norén 1985:251-252):
(1) fi. ”näta” = sv. ”mård”; fi. ”viita” = sv. ”lövskog”, ”snårskog”
(2) fi. ”navetta” = sv. ”fähus”
(3) sv. ”nedanför vidden”, med dialektalt uttal och finsk accent = ”nea vitta”
(4) ”nea” = dialektalt sv. ”nedanför”; fi. ”viita” = sv. ”lövskog”, ”snårskog”
(5) fi. ”neva” = sv. ”sankmark”, ”myr”; fi. ”viita” = sv. ”lövskog”, ”snårskog”
Det finska språket fick aldrig något genomslag i skrift hos de svenska administratörerna, som
hade att befatta sig med Stora Skedvi och Husby. För personer skrev de svenska namn, och för
platser använde de genomgående de svenska namn, som rimligvis var i bruk redan innan platserna
fick finska namn. Notabelt är att torpen vid Svartviken och på Väderbacken helt enkelt
namngavs med de svenska naturnamnen, inte efter de finska brukarna.
Carl Axel Gottlund har i sin reportagebok från resan genom Dalarna och Värmland
1817 gett en bild av förhållandet mellan folket i skogen och dess närmaste överhet, bokhållarna
på Svartnäs bruk i Svärdsjö, Dalarna. Det var samtidigt hans eget första möte med finnättlingar
i Sverige (Gottlund 1984:71-74):
Jag ville redan i dag bryta upp för att besöka de närmaste Finnbyar; men på
Bokhållarnes föreställningar det jag i afton skulle på bruket kunna råka en stor del
af detta folk, då de hemkommo från herrgårdens arbete, och inställde sig på kontoret
för att anteckna sina dagsverken m. m. stannade jag likväl qvar.
Hvad annars deras finska nationalitet beträffade, så medgaf väl de såkallade
Bruksherrarne, att de kallas och låta kalla sig finnar, och troligen ursprungligen
härstammade från ett finskt slägte; men att de numera blifvit så försvenskade, att
intet spår af denna deras främmande extraktion mera återstår; allra minst i afseende
141