Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

av det i åkrarna (Orrman 1995:100), och korntalen skall reduceras i motsvarande grad vid jämförelser
med de permanenta åkrarnas korntal om 3-5 (I. Jonsson 1995:12). Svedjorna gav
således mera än de permanenta åkrarna, men inte ofantligt mera, och utfallet kunde vara högst
olika beroende på väder och vind (Bladh 1995b:127-128).
Det var mera de stora arealerna än de höga korntalen som gjorde huuhta-svedjandet
lönsamt. Det var ett extensivt men ändå arbetskrävande jordbruk. Mycket folk behövdes till
kritiska arbetsmoment som bränningen och skörden (I. Jonsson 1995:12-13).
Svedjerovorna, eller finnrovorna, var större än vanliga åkerrovor (I. Jonsson 1995:12-
13), men om utbytet vet jag intet. Det finns folk som fortfarande odlar vad de kallar ”svedjerovor”.
Dessa växer ovan marken, är platta och på undersidan skålformiga. De är köldtåliga
och kan stå ute under vintern. Smaken är lite sötaktig (Israelsson & Höglund 1999). För mig
påminner de om majrovor.
Omfattningen av rågsvedjandet kan försöksvis uppskattas utifrån tiondeskattelängderna.
Det går att leta upp längder där skogsfinnarna betalade väsentligen mera spannmål i
tionde än bönderna i slätt- och dalbygderna, och då råg jämfört med böndernas vete, korn och
havre (Tvengsberg 1995a:62). Variationen i tid och rum är dock stor. I några längder från
Gästrikland har svedjerågen antecknats i en kolumn för sig av de skrivare som hade att räkna
in spannmålstunnorna, när de levererades från de olika gårdarna och torpen i socknarna (Lööw
1985:43-45).
I Gästrikland som helhet utgjorde svedjerågen enligt 1654 års tiondelängd 0,5 - 20 %
i olika socknar. De lägsta procenten kan summeras i längderna för slättsocknar som Hille och
Valbo. Den högsta procenten är uträknad för Ockelbo socken med dess finnbygd. Skillnaderna
inom Ockelbo var dock stora. I centralbygden fördelade sig sädesslagen med 61 % korn, 30 %
råg och 9 % svedjeråg. I marginalbygden med finnbyarna betalade man tionde med 100 %
svedjeråg. Rågens betydelse i finnbygden kan följas ett århundrade framåt. Tiondet för 1670
betalades med 80 % svedjeråg och 20 % korn. Härefter antecknades inte svedjerågen för sig i
en egen kolumn, men andelen råg angavs 1694 till 66 %, 1725 var den 38 %, och 1744 hade
den minskat till 13 % (Lööw 1985:Figur 11).
Skatt är inte riktigt detsamma som skörd, men betydelsen av svedjerågen för finntorpen
och finnbyarna i Gästrikland framgår av längderna. Det kan tilläggas att torpen i
Gästrikland upptogs ungefär samtidigt som torpen på Väderbacken, snarast lite tidigare (Lööw
1985:Figur 5-7), och att svedjande i princip var förbjudet i Gästrikland efter 1647.
För Värmland har kunnat visas att svedjerågen gav skogsfinnarna ungefär samma skattekraft
som åkrarnas spannmål gav de svenska bönderna i dalbygderna (Bladh 1995a:143-
150). Så var det under några decennier närmast efter upptagandet av de första torpen vid mitten
av 1600-talet. Om man fördjupar sig i tiondelängderna år för år och brukare för brukare är
variationen i inbetalningarna av svedjeråg påfallande, och de riktigt stora inbetalningarna tillhör
uppenbarligen torpens första tid (Bladh 1995b:128-130). Detta synsätt är i dag på väg att
bli det dominerande (Aronsson 1995a, b) jämfört med den äldre forskningens framhävande av
111