Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

A:o 1637 Maj 6: Landsdomarens Ingel Perssons häradsdomb bewijste att Per
Månsse hafwer för någre åhr sedan optagit ett torp på Wäderbacken, det han sedermehre
hafwer öfwergifwit, enär det blef skattlagdt, och torpet blef der igenom öde;
[...] elliest förmäles i samma bref att Nembden wittnade honom på samma skogh
hafwa giort obotlig skada.
Vad som än hände 1619 eller möjligen något annat år, så flyttade Peder Månsson tydligen bort.
Också Anders Eriksson försvinner helt enkelt ur källorna. Eventuellt är en rätt och slätt
”Anders” i mantalslängden för 1620 denne Anders Eriksson, som då skulle ha antecknats av
sockenprästen för sista gången i listan över folk på Väderbacken. Samma sista anteckningsår
gäller likaså för Peder Månsson.
Den enklaste slutsatsen är, att Peder Månsson och Anders Eriksson flyttade iväg omkring
1620, efter att ha haft sina torp skattefritt i sju år i enlighet med nedsättningsbrevets
ordalydelse från 1613 räknat. Under den tiden levde de förhoppningsvis gott och gjorde
”obotlig skada” på skogen enligt Bengt Perssons återgivande av en domboksanteckning. En
frestande gissning är att de bedrev svedjebruk i den skog, som Bengt Persson kallade ”tiockast”.
De flyttade bort, när tiden närmade sig för den skattläggning som krävde, att de hade byggt
och röjt för ett vanligt jordbruk. Är det tillåtet att förslå, att de gick upp i svedjerök? Att de få
anteckningarna om Peder Månsson och Anders Eriksson pekar mot några första år av storsvedjande
på Väderbacken?
Kvar på Väderbacken blev de tre bröderna Henriksson, som tydligen med flit och
långsiktig planering hade uppfört sig som Bror Duktig. De övertog de ödelagda torpen, och de
utökade sitt innehav av torp genom att också röja mark vid Svartviken. De fortsatte dock också
att hugga och bränna skog på fall för tuvråg. Lars Henrikssons son Lars Larsson åtalades för
saken 1638, sin befattning som finnfogde till trots.
Arten av svedjandet omkring mitten av 1600-talet är beskriven i 1678 års karta och protokollet
över den skogssyn, som förrättades 1679. I åtta punkter redovisade länsmannen och
några nämndemän i det senare hur skogarna såg ut på olika håll runt Väderbacken. Två tillägg
till de ovan återgivna beskrivningarna visar hur svedjandet på torpen inte bara avsåg svedjebruk
eller röjning:
[...] åter ett nytt fall av Väderbacksfinnarna nederfällt och nyss bränt [...] och
skadan var redan gjord, ty utlovade finnen att han skulle strax be:te kolved uppkola
[...].
[...] är största delen av berget av finnen Henrik Larsson och hans söner avsvedjat
och veden mestadels uppkolad [...].
125