Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

de gemensamt 1613 vände sig till det kungliga kansliet, då det tillfälligtvis befann sig i
Garphyttan, för att få, och också erhöll, ett för deras fyra torp gemensamt nedsättningsbrev. I
nästa generation hade skogsfinnarna en av de svenska myndigheterna utsedd, eller åtminstone
erkänd, talesman i finnfogden Lars Larsson. Denne dog 1659. Det är i decennierna därefter
som skogsfinnarna som grupp kan förstås utifrån bevarade arkivalier.
Henrik Larsson var på 1660- och 70-talen en kraftfull och talför ledare för den andra
och tredje generationen skogsfinnar på Väderbacken. Alla dessa var emellertid inbördes far,
söner och måg på manssidan. De bildade en arbetsgemenskap, som möjligen kan uppfattas
som en utvidgad familj eller en klan. Det är därmed inte självklart att Henrik Larsson skall ses
som en ledare och talesman för finnarna på Väderbacken. Han kan snarare uppfattas som ett
släktöverhuvud, som talesman för sig och sina barn. När yngre släktingar till en annan av de
första inflyttarna till Väderbacken, Peder Månsson, uppträdde i processer om ett torp, som de
förmenade sig äga på Väderbacken, så skedde det inte under Henrik Larssons egid. Alla handlingar
och förhandlingar, ekonomiska och juridiska, som avsåg torp ägda av Henrik Larsson
och hans söner och måg, såg däremot Henrik Larsson som huvudrollsinnehavare.
De finska torparna på Väderbacken ägde sina torp i den meningen att de ägde bruksrätten
och rätten att betala skatt. Rätten av driva in skatten hade kronan dock överfört på
Hinshyttans bruk. De svenska torparna på Väderbacken var däremot landbor, arrendatorer,
under bruket. Denna skillnaden medförde rättsliga och ekonomiska skillnader mellan de båda
grupperna av torpare. De skillnader, som betingades av att torparna var skogsfinska respektive
svenska, kan vara svåra att särskilja. I vad mån det gjordes på 1600-talet kan mest ingående
diskuteras utifrån dokumenten från 1670-talet, då allehanda räkenskaper, protokoll och inlagor
kom att arkiveras för eftervärlden såsom ett led i de intrikata juridiska processerna mellan de
inflyttade finnarnas efterkommande och ägaren av Hinshyttans bruk.
7.4. Etnicitet som konflikt
Under decennierna runt 1600 såg de svenska makthavarna med välvilja på den finska inflyttningen
i de mellansvenska och norrländska skogarna, och de uppmuntrade på allehanda vis
denna tillväxten av potentiella skatteobjekt. Under loppet av 1620- och 30-talen blev saken
emellertid mera problematisk. Svedjebruket kom att upplevas som en rasering av nyttig skog
och som ett intrång i andras rättigheter. Klagomålen hopades sig hos myndigheterna från såväl
de sedan länge bofasta bönderna som från, och framför allt från, bruken (Stenman 1998:59).
Det blev efter hand uppenbart att skog inom rimligt räckhåll från järn- och kopparbruken
var en ändlig tillgång. Den skulle, ansåg både bruksägare och kungamakten, inte gå upp i
rök i svedjebränder. Den skulle kolas, huggas till timmer och sågas till plank. Sålunda började
man från och med 1638 utfärda plakat, lagar, instruktioner med mera med mer eller mindre
uttalade förbud mot svedjebruk (Fornö 1998:302-303; Stenman 1998:59-60). Det första
148