Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

4.5. Finnarna och den svenska byråkratin
Etnicitet handlar inte om människor utan om förhållandet mellan människor. De skrifthistoriska
dokumenten från 1600-talet har mycket lite ha säga om förhållandet mellan de inflyttade
finnarna och de i inflyttningsområdet redan bosatta svenskarna. Från Stora Skedvi och
Husby finns ingenting utom den växande svenska stormaktens spartanska noteringar i allehanda
byråkratiska handlingar.
Under första halvan av medeltiden erövrade den svenske kungen sydvästra Finland,
och ett rike som omfattade både nuvarande Sverige och Finland upprättades. En ström av
människor färdades fram och tillbaka över Ålands hav och Bottenhavet. Det var folk, som efter
lägenhet flyttade hit och dit inom ett och samma rike.
Den först noterade finnen i Stora Skedvi eller Husby är Tomas finne, som står upptagen
i Stora Skedvi sockens jordebok 1551. Det är rimligtvis han som har gett namn åt byn
Finnbo, vars namn är belagt som ”Finneboda” första gången 1571.
Tomas finne är den enda av många i Stora Skedvi och Husby, som kan namnges före
1600-talet. De andra syns som otaliga ortnamn. Namnet Finnbo överensstämmer med ett vanligt
sätt att namnge gårdar i södra Dalarna på 1500-talet. En yrkes- eller folkslagsbenämning
eller någon annan benämning på gårdarnas ägare eller brukare, som vanligen var en man, sattes
framför efterleden -bo. Också i Husby finns en gård Finnbo nära Finneberget.
Ägonamn och naturnamn som börjar på Finn- är vanliga. En excerpering i Ortnamnsarkivet
i Uppsala en mycket varm sommardag, som inbjöd till lite försumligt arbete, har gett
femton namn, t.ex. Finnsätra, Finnboviken, Finnmossen, Finnrönningen, Finnsvedjan,
Finntäkten och Finnänget. Alla namn på Finn- kan dock inte knytas till finnar.
Under ungefär tiden 1600-1620 ägde inflyttningen till de norra skogsdelarna av Stora
Skedvi och Husby rum. Från den tiden är byråkratiska anteckningar om finnar ungefär lika
ovanliga som tidigare. Den förste finnen i mantalslängderna är Pål finne i Östansjö i Husby
1619-1620. Nedsättningsbrevet för finnarna på Väderbacken är något äldre. När Gustav II
Adolf 1613 vistades i Dalarna, passade många finnar på att få brev undertecknade av kungen,
vilka gav dem tillstånd att bo på sina torp. I ingressen till brevet som gäller torpen på
Väderbacken står, att det avser ”någre finnar”. I övrigt är de fyra torparna omnämnda med
enbart svenska namn och det efterställda ”finnar”.
Från och med 1630-talet ökade antalet noteringar om finnar. Efter 1670-talet blev de
återigen sällsynta (tab. 3). På 1600-talet var nation och folkslag, det vill säga etnicitet, av mindre
intresse än stånd, makt och kyrka. Inte desto mindre ansåg både de världsliga och kyrkliga
skrivarna det emellanåt vara av intresse att anteckna att personer eller hushåll var finska. När
och hur detta skedde kan diskuteras som ett sätt att se på försvenskningen av finnarna i byråkraternas
ögon. Efter hand tappade de intresset för att göra åtskillnad mellan finnar och andra.
Tabellen anger antalet byråkratiska händelser (tab. 3). Den är ett försök att fånga hur
många gånger en skrivare, lantmätare eller präst har fattat beslutet, att det skulle anges att
57