Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Viksjö i Ångermanland (Norén 1985:155). Traditionen om en finnkyrkogård i Björnåsen i
Enviken i Dalarna har mer eller mindre skapats av kvällstidningsjournalisten Gösta Ollén, som
numera själv ligger begravd där, medan traditionen om en finnnkyrkogård med namnet
”Korsbacken” i Lilla Björnmossen i grannsocknen Svärdsjö torde vara en lärd konstruktion
utifrån något på en karta från 1748, som snarare synas vara en vägkorsning än ett begravningskors.
Hur långt traditionerna och sägnerna har verklighetsbakgrund går knappast längre att
säga. En del av bakgrunden är dock en också av den moderna skogsfinneforskningen traderad
syn på folket i finnbyarna, som en gång hade sin bakgrund i okunskap, misstänksamhet och
rädsla för det främmande (Mattsson 1996:29):
Barnen gick odöpta tills de blev stora och liken begravdes här och där. Vid sockenstämman
1697 i Dalby angav Pål Larsson i Aspberget att fem lik blivit begravda
där, ett förliden sommar, nämligen Staffan Staffanssons son, 16 år gammal, vilken
av modern begrovs. Av de övriga begravdes två för 20 år sedan och två för 7 år
sedan.
De inflyttade finnarna var, liksom svenskarna, sedan århundraden kristna och sedan generationer
lutheraner. Deras kristendom och kyrklighet fungerade efter bästa förmåga och myndigheternas
tvång ungefär som för svenskarna. Därtill hade de, också likt svenskarna, en rik
uppsättning sedvänjor för alla livets skiften och situationer (Gothe 1943; Norén 1985:207-
218), som i dag enklast kan benämnas vidskepelse, skrock och magi, men som en gång skapade
överblick, ordning och förutsebarhet i ett svårförståeligt sammanhäng mellan människor
och makter. De finska traditionerna och sedvänjorna skilde sig från de olika lokala svenska,
som fanns i de trakter dit de kom. Därför blev de, på samma sätt som svenskarna pekade ut
samerna, utpekade som trollkunniga. De kallades ”trollfinnar”. Uppfattningen fanns kvar
länge (Rühs 1827:149):
Finnarne beskyllas af många för trolldom och andra gycklerier. I äldre tider rådde
väl också bland dem en större vidskepelse, än hos andra Norska bönder; men nu är
den nästan alldeles utrotad.
Själva kallade finnarna de mest kunniga för ”tietäjat”, som betyder ”vismän”. Trollfinnar av
olika slag kunde inte gärna vara ortodoxa lutheraner. Därför berättades det hur barnen gick
odöpta och liken grävdes ner här och där. Därför skapades vandringssägner med lite lagom
bakgrund i svårigheterna att delta i gudstjänstlivet och de kyrkliga förrättningarna för människor,
som var bosatta tiotals kilometer ifrån kyrkorna.
Kanske har det funnits en finnkyrkogård i Väderbacken, gissningsvis och rimligtvis
inte. Det finns många idéer om det avvikande, om de andra.
146