Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

uttryckliga förbudet från 1638 gällde för Bergslagen. Tio år senare, 1647, utfärdades den första
för hela riket giltiga skogsordningen med ett generellt svedjeförbud, som således gällde för
hela landet. Den följdes av flera skogsordningar med mer eller mindre detaljerade förbud mot
olika slags svedjande (Stenman 1998:57-68). Ännu i början av 1700-talet utfärdades förbud
eller begränsande bestämmelser (Lööw 1985:56).
Rätten, eller motsatsen, att bedriva svedjebruk hängde nära samman med ägande- och
bruksrätten till skogarna. På detta området skedde stora förändringar inom den på 1500-talet
framväxande nationalstaten jämfört med tidigare förhållanden. Kronan började under Gustav
Vasas tid hävda äganderätt till vad som tidigare hade betraktats som ödemarker eller allmänningar
med bruksrätt knuten till byar, härader eller landskap (Stenman 1998:30-37, 81-90). I
detta sammanhanget hävdade kronan också brukens rättigheter till skogen inom bestämda
avstånd från industrianläggningarna.
Konflikterna kring bruks- och äganderätt blev naturligtvis många. Antalet tingsprotokoll
och andra nedtecknade dokument rörande dessa konflikterna är imponerande stort i de
bevarade 1600-talsarkiven.
Svedjeförbuden var således en del i ett betydligt större skeende, som styrdes av att
större och mera skogskrävande bruk växte fram i en tidigmodern stat med en stark
centraladministration, som framförde och kunde hävda ägandeanspråk på tidigare allmänningsmark.
Förbuden gällde allt svedjande, inte bara det skogsfinska huuhta-svedjandet, men
naturligtvis blev de mest kännbara för de skogsfinnar, som var utövare av och kanske beroende
av detta sätt att bedriva jordbruk i skogstrakterna. Det har därför legat nära till hands att se
svedjeförbuden som ett led i en etnisk konflikt (Gottlund 1984:81):
Brukets anläggande här på skogen var - Finnarnes olycka; ty nu mera få de så godt
som aldrig svedja, men kommer det an på att kola - se då få de obehindradt bränna
så mycket de vela, utan allt slags förbud. För att visa huru hårdt och obilligt de
behandlas af Brukets Herremän må vara tillräckligt att bland annat, såsom exempel,
anföra - att desse, under strängt förbud, nekat dem att plöja eller med säd beså den
jordmark, som genom kolning blifvit afbränd.
Carl Axel Gottlund antydde här själv att det är en förenkling att se svedjeförbuden som
betingade av etniska motsättningar (Krantz 1998). ”Brukets Herremän” önskade kolare och
körkarlar till bruken. Behovet av arbetskraft ute i skogen för att bära upp hyttornas och hammarnas
produktion var obegränsat stort.
Svartnäs bruk fick sina privilegier 1735 (Fornö 1998). Dessa omfattade bland annat bruksrätten
till två av kronans skogsallmänningar, varav den ena låg i Svartnäs finnmark. Finnarna hade
fortsättningsvis att betala sin skatt i kol, som skulle levereras till kolhuset på järnbruket, och i den
mån de kolade för avsalu till egen förtjänst så var de tvungna att sälja till Svartnäs bruk, som ägdes
av Stora Kopparberget, och till ingen annan. Samtidigt inskärptes svedjeförbuden.
149