Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

ågsvedjandet som de skogsfinska torpens ekonomiska grund (t.ex. Rideland 1998:76-78).
Det skogsfinska svedjebruket hade det dubbla syftet att ge rågskördar och att öppna
inmarker, slåtterängar och skogsbete. Det var röjningsbränning lika mycket som svedjebruk.
Under den mulljord, som samlats i nedre kanten av åkrarna på finntorpet Avundsåsen i Södra
Finnskoga i Värmland, finns två lager kol. Innan området blev permanent åker inom torpets
inmark hade det brandröjts en eller två gånger. En tredje brandröjning ägde rum efter det att
åkrarna hade övergivits. Hela sekvensen händelser ryms inom tiden ungefär 1650-1720
(Myrdal-Runebjer & Bladh 1995:141-144). Kanske bedrevs det svedjebruk på platsen, kanske
var det röjningsbränder för anläggandet av permanent åker. Den eller de sista bränderna syftade
rimligtvis till att förbättra betet eller slåttern på de inte längre plöjda åkrarna.
De skogsfinska torpens hushållning var beroende av boskapsskötsel, fiske, åkerbruk,
svedjebruk och jakt, kanske ungefär i den uppräknade ordningen, förutom kolning, forkörning
och dagsverken, då de låg i närheten av de under loppet av 1600- och 1700-talen allt längre ut
i skogarna lokaliserade hyttorna och hamrarna. Skogsfinnarnas upptecknade och ännu
bestående namngivning av sitt landskap visar deras anknytning till ett lågt liggande
boskapsskötselns landskap. Över hälften av de i dag kända namnen från den skogsfinska tiden
anknyter till sjöar, tjärnar och slåttermarker (Wedin 1999:43-45; cf. Wahlberg 1991; 1997). Det
är väl osäkert om denna namnskatten speglar den äldsta skogsfinska tiden, men den pekar rimligtvis
mot det som var av betydelse på kartritarnas och de kringresande folkminnesupptecknarnas
tid (Wedin 1999:51).
Den följande beskrivningen sammanfattar den syn på finnbygderna, som diskuteras i
dag. Det handlar om betesmarker och gödsel (Sundström 1998:175). I bilden fattas dock
dynamisk förändring (cf. Wedin 2000b:5):
Typiskt för finntorpen var att man byggde gårdarna glest och ej tätt som i de gamla
bondbyarna. Man valde höga och gärna sydvända lägen bl.a. för att undkomma
frosten som smög omkring i dalstråken. Det uppodlade välvda krönet, manen, hade
förhållandevis bördig och lättodlad finkornig morän och omgavs av hackslogar,
svedjefall och myrodlingar. Åkerlapparna var små och låg nära gårdarna.
Kännetecknande är de väldiga odlingsrösena som plockades ihop ur den steniga
moränen.
För skogsfinnarna var boskapsskötseln huvudnäringen. Betet var gott på finnmarken.
Trots att jorden i finnbyarna inte ger intryck av att vara direkt bördig, var
dock avkastningen stor i jämförelse med centralbygden. Rågskörden kunde ibland
bli så omfattande att försäljning kunde ske. Tillgången på gödsel var riklig, vilket
tillsammans med svedjandet lär ha varit huvudorsaken till de rika skördarna.
Den på 1678 års karta över Väderbacken avgränsade inmarken måtte ha öppnats genom
röjningsbränder, och inom en radie om 2 km var all skog mer eller minde nerbränd och i olika
112