Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

först på ett sent stadium av den inomfinländska kolonisationen (Jokipii 1995:25; I. Jonsson
1995:3-4). Skogsfinnarna utgjorde också bara en mindre andel av alla de människor, som samtidigt
koloniserade de svenska skogstrakterna (Heckscher 1941:149; Tarkiainen 1990:140).
Granskogsletarna från Savolax sökte sig också österut och söderut till Karelen, Ingermanland
och Estland. Några hamnade i Norge och några få i Nordamerika (Tarkiainen 1990:138-140;
Craig 2000:31-34; Kokko 2000:25-26).
Frågan är dock om alla skogsfinnarna, som byggde torp i de svenska skogarna, kom
från Savolax. Finnen Olof Persson, som väl själv kallade sig något helt annat och 1583 byggde
hus och lagård på kronomark i Julita socken i Södermanland, var det inte (Tarkiainen
1990:153). Han hade varit soldat och reglementsenligt blivit avdankad, men eljest var det vanligt
att finska knektar hellre sökte sig ut i skogarna än följde med trupptransportskeppen till
krigen på kontinenten (Tarkiainen 1990:180-181). Saken blev efter hand bekymmersam för
kronan, och 1636 organiserades en rannsakning efter finnar i skogarna, både efter förrymda
soldater och annat löst folk (Tarkiainen 1990:180).
I Orsa och Ore socknar i Dalarna lät en energisk landshövding samla in alla finnar till
tinget på luciadagen 1636, utom Båtsmans Tomas som slank undan och möjligen var rädd att
sättas i järn och skickas på straffarbete. De övriga blev utfrågade och antecknade med beundransvärd
noggrannhet, dock efter vanligheten bara männen. Några hade flyttningspass, medan
andra hänvisade till att passen fanns hos släktingar i Hälsingland och Ångermanland
(Tarkiainen 1990:179-183). Tre var födda i Orsa och Ore, två i Uppland, fjorton i Savolax och
Karelen, och de resterande sju i Satakunta, Österbotten och Lappland. Dessa ungefär två
promille av de flyttande skogsfinnarna antyder att det är problematiskt att använda ”skogsfinnar”
och ”savolaxare” som utbytbara begrepp.
Den energiske landshövdingens skrivares mödor gör det också möjligt att följa sju av
de inflyttade finnarna tillbaka till de gårdar, varifrån de flyttade ut, och identifiera deras föräldrar
(Tarkiainen 1990:182-183). Fyra av dessa skaffade flyttpass och flyttade till skogarna ovan
Siljan inom ett år efter det att deras hemgårdar hade fått ny ägare eller brukare. De flyttade när
pörtet blev trångt och när de hade nyärvda medel i fickan.
Skogsfinnaras inflyttning i de svenska skogarna var en marginell del av en större inomfinländsk
befolkningsexpansion och flyttning. Flyttningen föranleddes av befolkningstillväxt
och sökandet efter brännbara granskogar. De enskilda hushållen flyttade vid generationsskifte
och arv i hemgårdarna. Då lyssnade de till och lockades av den svenska statsmaktens
kolonisationspolitik. I de svenska skogarna blev de några bland många kolonister, som
byggde skattefria torp på kronoallmänningar eller på annan tillgänglig mark.
Från tidigt på 1800-talet har skogsfinnarna uppfattats som en egen grupp människor
skild från inte bara svenskarna och norrmännen utan också från andra finnar. Mot slutet av
1800-talet växte en särskild forskning fram med dessa skogsfinnar som sitt objekt. Under loppet
av 1900-talet har denna forskningen starkt bidragit till att skogsfinnarna har blivit en
avgränsad etnisk grupp, som 1998 fick status av nationellt minoritetsfolk i Norge. Det är en
33