Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

huvudsyftet var att skapa ängar och förbättra skogsbetet (Myrdal 1999:81; Tvengsberg
1995c:66). Om detta skrevs det under det beskäftiga 1700-talet av jordbruksekonomer under
merkantilismens inflytande och i Carl von Linnés anda (Danielsson 1747:4 §, 8 §):
Svedjandet är här mycket i bruk. Förutom det, att svedjandet befordrar ganska
mycket boskapsskötseln, [...]
Svedjeland brukas här göras antingen uppå skogsbelupna ängar, till höfång; [...];
eller ock i skogsmarken, till mulbetets förökelse.
Med ”här” avses i citaten Ångermanland.
Under 1500- och 1600-talen förekom en myckenhet svedjande av varierat slag, i olika
slags skog och med olika syften. Det nära samspelet med boskapsskötseln är påtagligt.
Svedjorna blev goda ängs- eller betesmarker. Mera boskap kunde hållas, och det gav mera gödsel
till de permanenta spannmålsåkrarna i inmarkerna runt gårdarna. Svedjebruket var en av
förutsättningarna för de permanenta åkrarnas spannmålsskördar före konstgödseln. I detta
sammanhanget är det svårt att entydigt hålla isär svedjebruk och röjningsbränning (Myrdal
1995).
Att svedja gammal granskog var däremot till skillnad mot svedjebruk och röjningsbränning
i största allmänhet en finsk och skogsfinsk specialitet åtminstone kring 1600 och
några årtionden framåt. ”Huuhta” eller ”huhta” var ursprungligen en beteckning för allt slags
svedjande på olika finska dialekter (Ortman 1995:96). I de sentida lärda klassificeringarna har
däremot termen inskränks till att bara beteckna svedjandet i gammal barrskog, oftast granskog.
De äldsta beskrivningarna av huuhta-tekniken är från 1700-talet, medan tekniken själv är
medeltida.
På 1700-talet tillgick huuhta-sved så, att de största granarna och tallarna ringbarkades
något år före fällandet. Därefter höggs skogen ner på vårvintern och fick ligga och torka en
sommar eller två. Sveden brändes i juli och såddes omedelbart i den ännu inte helt kalla askan
och gärna lagom till ett mältregn (Tvengsberg 1995a:139-140). Nästa höst skördades svedjerågen.
Här har jag följt den klassiska beskrivningen (Bladh 1995a:78), men inom just
huuhta-svedjandet är variationerna ganska små och synes vara yngre än 1500-talet (Orrman
1995:98-99).
Avkastningen från de huuhta-svedjade råglanden har tagit mytiska proportioner.
Korntal om snarare hundratal än tiotal återges i text efter text. I enstaka nutida odlingsexperiment
har den på svedjorna använda tuvrågen gett upp till 12 500 gånger (Tvengsberg
1995a:141). Realistiska korntal är ungefär 10-40, men uppgifter om 100-120 gånger utsädet
förekommer också. Det förutsätter idealiska väderförhållanden i näringsrik granskog, som
svedjas för första gången (Bladh 1995a:79; 1995b:127-128; Orrman 1995:100-101). På
svedjelanden användes dock mindre utsäde än på de permanenta åkrarna. Utsädet var 30-50 %
110