Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

födda i Svartviken. Det var tydligen den fasta punkten i en kringflyttande pigas liv. En gissning
är att pigan flyttade hem till mamma två gånger för att föda barn. Tredje gången var mamma död.
Då gifte hon sig med pappan och flyttade hem för gott. I familjen ingick också en styvson Hans
(1724-1789). Han är uppförd i födelseboken som född i Svartviken, men med okända föräldrar.
Vems, med det tidiga 1900-talets språkbruk, oäkta unge han var, låter sig inte fastställas.
I den femte generationen fanns det återigen två hushåll i Svartviken. Yngsta dottern till
Elisabeth Jansdotter och soldaten Pihl, Anna Danielsdotter, tjänade piga i Falun i flera
omgångar på 1750-talet. Där var det tydligen inte omöjligt att finna en riktig dalmas, en leksandsmats.
Hon gifte sig 1760 med Matts Pehrsson från Leksand. Paret fick två söner, Anders
(f. 1762), som gifte sig med Anna Ersdotter från Landa och flyttade till Hedemora 1791, och
Daniel (1766-1815), som levde kvar i Svartviken. Matts Pehrsson gifte om sig 1807, sedan han
hade varit änkeman i två år, med Anna Olsdotter från Falun. Hon blev änka redan samma år
och flyttade då till Arkhyttan.
Styvsonen Hans Hansson gifte sig 1750 med Brita Andersdotter (1727-1786) från
Arkhyttan. Detta paret fick två flickor till skillnad från styvsysterns två pojkar, Anna (f. och d.
1753) och Elisabeth (f. 1754).
Ett barn ur vardera familjerna i den femte generationen bildade den sjätte generationen
finnar eller finnättlingar i Svartviken. Daniel Mattson gifte sig med Anna Jansdotter (f. 1762)
från Nygården. Paret bodde på flera olika platser, tidvis också i Svartviken. Åren 1805-1812
bodde familjen i hustruns födelseby. Sedan Daniel Mattsson hade dött, flyttade Anna
Jansdotter med enda barnet, Anders (f. 1794), till Kyrkbyn 1817. Därefter finns inga personer
mantalsskrivna i Svartviken från denna familjen och dess efterkommande.
Hans Hanssons dotter Elisabeth Hansdotter gifte sig 1788 med Hans Persson (1757-
1811) från Nyberget. De fick tre barn, Johan (f. 1789), Elisabeth (1792-1800) och Hans (f.
1797, död som liten). Om Hans Hansson antecknade sockenprästen på 1780-talet att han var
”fattig”. Om dottern Elisabeth, som då var i trettioårsåldern, angavs samtidigt att hon ”Hör illa,
talar illa”. Gift blev hon ändå, men det är kanske inte förvånansvärt att prästen om äldste sonen
Johan skrev i därför avsedd kolumn, att han var ”Högst svag till förståndet” och ”kunde 1804
icke läsa o. Cateckesen”. Vid det senare tillfället var Johan femton år gammal. Johan Hanssons
berömmelse hos prästen framgår eljest av citaten ur husförhörsprotokollen i kapitel 1.2. Efter
Hans Hanssons död skrev prästen eller hans medhjälpare i marginalen i kyrkboken om
Elisabeth Hansdotter och sonen Johan Hansson: ”njuta fattigdel.” Den sista generationen i
Svartviken ger ett lite sorgligt intryck.
Johan Hansson hade en käresta, Stina Persdotter (f. 1785) i Arkhyttan. Dit flyttade
Johan Hansson 1815, när deras andra barn föddes. Också om Stina Persdotter står det i kyrkboken
att hon var ”fattig”. Den sista som bodde kvar i Svartviken var således änkan Anna
Jansdotter, som flyttade bort 1817 när hon var 55 år gammal.
Så här långt kan släktingar i rakt nedstigande led till de första finnarna på 1610-talet
följas i Svartviken. Därefter låg byn öde fram till 1847. Historien fortsätter i kapitel 5.2.
46