Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Förbundet bildades 1811. Erik Gustav Geijer diktade Manhem, Vikingen och Odalbonden.
Esaias Tegnér manade svenskarna till nationell samling i patriotiska ordalag i dikten Svea.
I Finland utkom Kalevala i sin första form 1835 sammanställd efter upptecknade fragment
av Erik Lönnrot. Ur traderade verser och strofer om en krets obestämt forntida hjältar i
sagor och myter konstruerade han ett mäktigt nationellt epos. Det handlade om det finska
folket, om vilket det började tryckas böcker i början av 1800-talet, t.ex. ”Finland och dess
invånare” som är en översättning från tyska (Rühs 1827), i vilken uttryck som ”[f]inska folkets
läge och tillstånd”, ”fornfinnarne”, ”nationen” och ”det fosterländska språket” var självklara
på ett sätt som de inte skulle ha varit två århundraden tidigare.
1600-talet var en annan tid. Dess svenska maktstat hade inte idealet och målet att vara
ett land med ett folk med ett språk (Svanberg & Tydén 1992:71-76, 391, 395-396). Det var ett
område och en stat, som var den ekonomiska och demografiska basen för en elit av en
häpnadsväckande liten grupp adelsfamiljer, som drev in skatter och dagsverken och som skrev
ut soldater till inkomstbringande erövringskrig. Kronan och adeln organiserade en växande
byråkrati, som i förening med den lutherska ortodoxins kyrka skapade ordning, lydnad och
ekonomiska och militära resurser.
Inom denna maktstat fanns så många olika folk och språk som dess arméer och flottor
förmådde erövra och behärska. Antalet språk var oräkneligt. Det talades svenska, finska, estniska,
ingriska, karelska, lettiska, liviska, flera samiska språk, tyska, så småningom också danska
och norska, i Delaware talades ett algonkiskt språk och på Gotland talades gutniska
(Lombard 1994). Invandrare talade engelska, franska, nederländska, tyska, italienska och en
del till. De svenska dialekterna från Småland till Älvdalen och Västerbotten var sinsemellan
obegripliga, och de finska var inte mycket mera lika varandra (Hormia 1970). Ingen begrep
jamtska. Denna spåkförbistring fanns att ständigt överbrygga i en tvåvägskommunikation mellan
den väsentligen svensktalande överheten och dess undersåtar. Många var två- eller flerspråkiga:
den egna dialeken och ett eller två riksspråk. Formella och informella tolkar uppträdde
ständigt på kyrkbackar, i tingssalar, vid sidan av officerarna, då fogdar, lantmätare och
andra administratörer besökte gårdarna och byarna, i bonde- och borgarstånden i riksdagen och
vid otaliga andra tillfällen. Språk var mera funktionellt, mindre etnicitets- eller nationsskiljande
(Svanberg & Tydén 1992:75-76).
Johan Rosenhane från Oppunda i Södermanland var landshövding i Viborgs län, Karelen
och Kymmenegårds län 1645-1655. Till Viborgs län hörde bland annat Savolax, varifrån
en stor andel av de svenska svedjefinnarna härstammade. I lappidariska dagboksanteckningar
kan man se hur Johan Rosenhane hade att träffa folk från Savolax och själv resa runt i landskapet
(A. Jansson 1995):
143