Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Den skogsfinska forskningen byggs inom ett fascinerande nätverk av privatforskare,
museitjänstemän och högskole- och universitetsanställda. Mycket i texten har påverkats av att
jag har lyssnat på privatforskarna under möten i Gävle-Dala finnkulturförening under ledning
av Siv Tillsjö och Lars Krantz. Alla tre kategorierna av intressenter möts i de av FINNSAM
ordnade konferenserna. Att lyssna på dem ger inblickar i spännvidden och spänningen, och
spänningarna, i demokratisk forskning. Mera om det i kapitel 2.4 om ”Myt och verklighet”.
Min referenslitteratur är mera präglad av det skogsfinska nätverkets mångsidighet än av
ett överlagt urval. Kanske ger den ibland mera intryck av orginalitet än representativitet. De
uttjatade klassikerna har jag undvikit, och i stället har jag försökt lyssna mig fram till det
dekonstruerande och nyskapande frågandet.
Utifrån min fördjupning i Stora Skedvi och Husby socknar i Södra Dalarna har jag först
och främst fått ögonen på olikheterna inom det skogsfinska. Det är fortfarande behövligt att
betona att de för 150-200 år sedan formulerade sammanfattningarna dåligt fångar variationen
och nyanserna (Rühs 1827:140-141):
Öfver allt der de nedsatt sig, hafva de uppbygt pörten och inrättat sitt lefnadssätt
alldeles på deras lands vis. Svedje och, der tillfälle var, jagt och fiske voro näringsgrenar,
hvilka de utvalde. Flyende för de ödeläggande krig, som så ofta härjade
deras fädernesland, sökte de sin säkerhet på Svenska sidan, och intogo här de stora
skogstrakter, hvilka af Svenskarne icke blifvit odlade, i anseende till sin stenbundna
och tungt brukade jordmån.
Skogsfinnarna, skogsfinnarnas livsmönster och den skogsfinska inflyttningshistorien har blivit
stereotyper. Så blev det redan så tidigt, att skogsfinnarna blev mera av Jean-Jacques
Rousseaus (1712-1778) ”ädla vildar” än av Sven Nilssons (1787-1883) och evolutionismens
”primitiva vildar” (Rühs 1827:143):
De äro i det hela starke, ihärdiga och kunna tåligt utstå strängt arbete och hård brist;
gästfrihet öfva de gerna. De äro häftiga och snarstickne, men låta lätt försona sig;
utan förställning och utan krus, men dock icke grofva; de berömmas för ordhållighet
i sina löften: deremot beskylla dem deras Svenska grannar för förbehållsamhet
(hvilket kan lätt förklaras af de många orsaker till misstroende man gifvit
dem, så väl i äldre som i nyare tid), egensinnighet och processjuka. Emot fiender
hafva de alltid bevisat mod och tapperhet. Svenskarne äro mycket böjda att anse
dem för trollkarlar.
Huvudtemat i min bok är etnicitet. Det betyder att den i mångt och mycket kommer att handla
om skogsfinnarnas försvenskning. Tidigare litteratur om skogsfinnarna har haft en benägenhet
att betrakta dem som ett avgränsbart fenomen. Jag kommer tvärtom att betona den nära
3