Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

gått genom århundradena. I bästa fall går det att peka på vilka husgrunder och vilka fornlämningsnummer
som motsvarar kyrkböckernas människor och lantmätarnas schematiska
torptecken. På kartorna från 1800-talet finns varje byggnad på torpen utritade med stor noggrannhet.
Det går att sätta fingret på ett hus på kartan, samtidigt som man står i motsvarade
husgrund i terrängen. På de äldre kartorna går det däremot inte ens alltid att känna igen vilket
av lantmätarnas torp som motsvarar en samling husgrunder ute i skogen.
Att konfrontera kulturminnena med den historiska byråkratin konkretiserar de historiska
människorna, men det visar också hur den byråkratiska verkligheten och det verkliga
landskapet är två olika saker. Den historiska verkligheten finns bara som ett möte mellan
många olika verkligheter. Mötet äger rum i nutiden och är arrangerat av mig. Närmast följer
protokollet över mötet mellan kartorna och kulturminnena. I den mån det är möjligt blir också
den skrivna byråkratins människor inbjudna att vara med.
Svartviken
Fornlämning nr 310 i Stora Skedvi socken är rubricerad ”Fäbodlämning, fossil åkermark” med
namnet ”Svartviksbodarna” i fornlämningsregistret. Den är beskriven som ett 120-220 x 750
m stort område med husgrunder, röjningsrösen, odlingsytor och stenvallar med röjningssten.
Min kartering, som inte har omfattat de fossila röjnings- och odlingsspåren, upptar följande 52
kulturlämningar (fig. 6):
Husgrunder med spisröse och källare 3
Husgrunder med spisröse 9
Husgrunder med källare 5
Husgrund med ugn 1
Övriga husgrunder 10
Spisrösen 4
Källare 5
Gropar med vall 7
Stengärdsgårdar 8
Alla kulturlämningarna inom områdena A-F på kartan är lätta att känna igen som lämningarna
efter fäbodar från 1700- och 1800-talen: bustugor med och utan källare, uthus, nedgrävda
källare med breda u-formade väggvallar av sten och jord, eldpallar och ett torkhus med en
välvd stenugn. I en del av spisrösena finns tegel. Groparna är möjligen stukor.
Stengärdsgårdarna ser ut att avgränsa täppor eller tunen.
Hur många bustugor eller fähus som var i bruk samtidigt går inte att avgöra ur detta
konglomerat av husgrunder. Av grupperingen i terrängen att döma kan det ha varit 5-6 stycken.
Det kan ha varit färre men rimligtvis inte flera fäbodar, som tillsammans bildade en fäbo-
84