Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

Det finns naturligtvis inte längre några människor i Norge som bor i pörten, går i näverskor
och livnär sig av svedjebruk. Det finns inte heller någon ättling till skogsfinnar, som
säger sig ha finska som modersmål eller finska som ett under uppväxten genuint inlärt
andraspråk. Skogsfinnarna är utdöda. Detsamma är fallet i Sverige. De sista som talade finska
finns i dag bara på videoband (Lind 1989:223; Tarkiainen1993:135). Ännu vid mitten av 1950talet
var de emellertid några tiotal stycken (Rideland 1998:79-80).
Så enkel är emellertid inte saken. Etniska grupper är konstruktioner med gränser mot
andra grupper. Vad som finns innanför gränsen är mindre viktigt. Den raka demografiska och
genetiska linjen från 1600-talets skogsfinnar finns ännu kvar. Människor, som av sina föräldrar,
som i sin tur av sina föräldrar, som av sina föräldrar … har hört att deras äldsta kända släktled
var inflyttade skogsfinnar, eller som i kyrkböckerna har letat sig tillbaka till inflyttade
skogsfinnar, kan kalla sig skogsfinnar. De lever med och i dagens skogsfinska kulturmönster,
på samma sätt som 1600-talets skogsfinnar levde med och i den tidens. Det problematiska i
sammanhanget är naturligtvis sammanlänkningen av kultur och genetisk härstamning, men det
hindrar inte att det efter 1998 finns människor i Norge, som med eftertryck och stolthet säger
”Jag är skogsfinne”, fast på norska, och då ser ett framtidsperspektiv med ett ännu diffust och
mest anat skogsfinskt något i kontrast mot ett norskt storsamhälle, som har en tendens att ta
formen av fylkes- och statsadministrationen.
Begreppen ”vi” och ”vår historia” är skogsfinska realiteter i Norge i dag. Det kan vara
en intrikat diskussion att fundera över om denna skogsfinska etnicitet är skapad, eller återskapad,
under andra halvan av 1900-talet. Att den är att förstå i ett europeiskt perspektiv av renässans
för betoning av egen och andras etnicitet är uppenbart. Den närmaste parallellfenomenet
är den samiska renässansen under samma tid. Båda de nämnda etniska reaktiveringsrörelserna
är mindre märkbara i Sverige än i Norge. Den skogsfinska är väl i det närmaste obefintlig i
Sverige.
Den skogsfinska etniciteten på 2000-talet är nära förknippad med historieforskning.
Det egna skogsfinska släktskapet är nog så ofta framletat genom släktforskning som upplevt i
levande familjetradition, och den skogsfinska historieskrivningen har letats upp i arkiven. Att
tillhöra skogsfinsk kultur och idka en skogsfinsk livsstil är i dag mera att efterbilda de etnologiska
museerna och uppteckningarna, mindre att föra vidare i uppväxten inlärda och upplevda
traditioner.
Medvetna skogsfinnar tillhör föreningar och andra organiserade grupper. Det är toleranta
sammanslutningar utan exkluderande gränsdragningar mot icke-skogsfinnar. Medlemmarna
har det gemensamt att de är nyfikna på skogsfinsk historia och kultur. Några säger ”Jag
är skogsfinne”, andra säger ”Jag har skogsfinnar i släkten”, andra åter är bara nyfikna. Många
bedriver arkivstudier och systematisk forskning kring den skogsfinska historien. Det handlar
om den egna släkten, hembyn, hemtrakten eller allmänt om det skogsfinska. Några är professionella
akademiskt etablerade forskare med intresse för det skogsfinska fenomenet. Till dessa
senare hör jag själv.
25