Skogsfinnarna i den svenska maktstaten - Finnbygden.se

mera av det förra, mindre av det senare. Språken och dialekterna hade inte samma värdeladdning,
känslomässigt och politiskt, som senare.
7.2. Finnkyrkogården vid Väderbacken
Folket i gårdarna och byarna närmast Väderbacken kan berätta om en finnkyrkogård. Den
skulle finnas i ett skogsplanterat område tvärs över Kvarnsjön från Väderbacken sett (fig. 15).
Skogsarbetarna, som planterade skogen på 1960-talet, tyckte inte att det kändes rätt att plantera
skog på en kyrkogård. Med särdeles stor noggrannhet kan emellertid ingen längre peka ut
kyrkogårdens läge, och inget finns längre att se i det aktuella området efter gravar eller
gravmärken.
Landets skogar och marker är fulla av begravningsplatser, och berättelser och sägner
om begravningsplatser. Det berättas om och pekas ut pestkyrkogårdar, kolerakyrkogårdar,
krigskyrkogårdar, platser där mordoffer, företrädesvis unga flickor, och mördare har blivit
begravda, platser där två kärringar har kastat sten på varandra tills båda stöp och många andra
slags kyrkogårdar och begravningsplatser, inklusive finnkyrkogårdar. Frågan är, om
finnkyrkogården vid Väderbacken är en vandringssägen eller en nästan bortglömd och
försvunnen kyrkogård från de finska torpens tid.
De skrifthistoriska källorna visar, att människorna i finntorpen och de andra skogstorpen
i Stora Skedvi och Husby begravdes på sockenkyrkogårdarna. Källorna har dock föga
att säga om den första tredjedelen av 1600-talet. De ha likaså föga att säga om sägnerna, som
på flera håll i landet berättar om hur man från skogen bar ner tomma kistor till kyrkan. Innan
man kom fram till kyrkbygden fylldes kistorna med sten och mossa, som prästerna begravde
på sockenkyrkogårdarna (Rideland 1998:146).
Hemma i finnbyarna satte man upp ”karsikko”-stenar med initialer och årtal, men om
detta var minnesstenar eller gravstenar låter sig i dag inte avgöras. Exempel på sådana stenar
finns i Björnberg i Ytterhogdal och i Sörnaggen i Ramsjö, båda i Hälsningland. I Malung i
Dalarna ristade man på samma sätt i likstängerna, som mellan likfärderna stod i ett stenröse.
Vare sig man bar ett lik eller en tom kista från byn, så gjordes färden på vintern. Till
dess begravdes de avlidna på sommarkyrkogårdar eller mellanbegravningsplatser. Sådana
finns antecknade från flera finnmarker i Dalarna och Värmland (Grannerud 1995). Särskilt i
Orsa finnmark, till exempel i Finnberget, Råberget och Unntorp, finns också riktiga kyrkogårdar
för beständiga begravningar. Dessa är kringbyggda med stenmurar och anlades på sin tid
med tillstånd från de kyrkliga myndigheterna. De är i allmänhet från början av 1800-talet.
Hamra gamla kyrkogård fick tillstånd som mellanbegravningsplats 1757, och 1817 fick de
första där sin sista vila. Prästen från Orsa förättade begravningar på Hamra kyrkogård halvdussinvis
en eller två gånger om året (Lundin 1995:51-54).
Vanligare är emellertid att det bara finns sägner om kyrkogårdar i finnbyarna såsom i
145